Battle of Red Cliff – ett berömt slag ur kinesisk historia

John Woos Red Cliff är baserad på ett av de mest berömda verken i kinesisk litteraturhistoria. Det finns fyra verk som tillsammans utgör ett begrepp: ”四大名著” eller Sì dà míng zhù. som bokstavligen betyder ”De fyra berömda böckerna”.

Dessa fyra romaner brukar nämnas i kronologisk ordning:

  • Romansen om tre kungadömen: 三国演义, Sānguó yǎnyì
  • Berättelser från träskmarkerna 水滸傳, Shuǐ hǔ zhuàn
  • Färden till Västern: 西遊記, Xī yóu jì
  • Drömmen om det röda rummet (även: Drömmar om röda gemak) 紅樓夢, Hóng lóu mèng

Red Cliff har hämtat stoffet från den första av de nämnda romanerna Romansen om tre kungadömen, som är en romantiserad historieberättelse. Det är en viktig händelse ur romanen som Red Cliff handlar om som kallas 赤壁之戰, Chì bì zhī zhàn. eller ”Slaget om den röda klippan”, alltså namnet på filmens engelska utgåva: Battle of the Red Cliff. På kinesiska fick filmerna titeln ”Den röda klippan”, eller Chi bi, I & II.

Berättelsen om den röda klippan beskriver en mycket viktig historisk händelse och är som sagt högst central även i Romansen om tre kungadömen. Det handlar om den händelse, det slag, som ledde fram till och att Kina, från Östra Han, delades upp i Tre kungadömen: Wei(魏), Shu (蜀), och Wu (吳).

Filmen handlar om generaler från dessa områden som slåss mot krigsherren Cao Cao. Filmens hjältar spelas av några av Hong Kongs absolut mest kända skådespelare: Tony Leung Chiu Wai, Takeshi Kaneshiro och Chang Chen. I centrum för händelserna står dessutom en kvinna som spelas av Taiwans skönhetsdrottning nummer ett, Zhao Wei.

Battle of Red Cliff – förkortad version av Red Cliff I och II

Filmen som har getts ut här i väst som Battle of The Red Cliff är tyvärr egentligen en hälften så kort version som John Woos original. Filmen gavs ut i två delar med ett års mellanrum, 2008 och 2009. Originalversonerna var 146 resp. 142 minuter långa. Battle of Red Cliff som DVD-versionen heter som finns att tillgå här är bara hälften så kort som de två filmerna.

DVD-utgåvan kan man väl jämföra med om man i Öst hade tagit Avatar eller LOTR och kastat bort hälften. Den senare, trilogin, kanske inte skulle skulle förlora mycket rent narrativt pga av långa stridscener och en avslutning med 45 minuter onödiga slut. Men att slakta Avatar skulle nog uppröra en miljoner fans världen över.

Det är alltså rent oförskämt att lansera filmen här i bl.a. Sverige som den har gjorts, att låtsas som att detta är den film som filmens regissör John Woo, eller produktionsbolaget avsett. Dessutom framgår det inte av utgåvan att det faktiskt handlar om två filmer som förkortats ned.

Om detta är en internationell version från Hong Kong, eller skapad av internationella distributörer, det vet jag inte. Men i vilket fall far filmen illa av detta förfarande. Framförallt är den längre filmen mycket mer innehållsrik och berättelsen mer nyanserad  I första filmen, Red Cliff I, byggs relationerna upp mellan de olika karaktärerna. Den är förvisso, åtminstone bitvis, rätt långsam. Men tempot är faktiskt också en av filmens stora styrkor. Vi får lär känna karaktärerna i ett vardagsnära tempo, vilket är rätt sällsynt i en äventyrsfilm från Hong Kong.

Svagheter gällande casting och karaktärskildring

Karaktärsuppbyggandet behövs också på grund av ett särskilt skäl som faktiskt tillhör filmens riktiga svaghet. Detta är castingen och vissa skådespelares svårigheter att leva upp till sina roller. Skådespeleriet är minst sagt ojämnt.

Man har valt att använda skådespelare främst från Hong Kong och Taiwan, möjligen för att positionera sig bort från fastlandet. Ofta används skådespelare över gränserna och filmer i den kinesiskspråkiga världen är ofta, eller kan ofta, jämställas med samproduktioner. Men avsaknaden av fastlandsskådespelare kan i den kulturella kontexten närmast tolkas som ett nationellt ställningstagande.

Främst anser jag att Takeshi Kaneshiro inte alls är rätt person att spela strategen Zhuge Liang och inte heller är Chen Chang är särskilt lyckad i sin roll som  Sun Quan. Särskilt är det ändå Takeshi, som internationellt uppmärksammats för bland annat sin roll i Flying Daggers, som faktiskt inte räcker till som skådespelare. Han spelar ut för mycket och känns märkligt intetsägande.

Tony Leung däremot, är den som verkligen utmärker sig. Redan från första bild slås man av närvaron från det lugnet och allvaret. Leung är fullkomligt naturlig i varenda gest och lyckas samtidigt framstå som auktoritet. Även Zhang Fengyi som fiendegeneralen Cao Cao och den taiwanesiska skönheten Zhao Wei,  är bra i sina respektiva roller.

Militär strategi på högsta nivå i Red Cliff II

Det stora glädjeämnet oavsett version är för dom som är intresserade av militärhistoria och krigsstrategi. I verkligheten besegrades Cao Caos armé på över 200.000 soldater av motståndskämparnas 20.000 man, alltså tio gånger färre. Det finns dock siffror som tyder på att Cao Caos armé var dubbelt så stor. I boken ”Romansen om tre kungadömen” är dock krigsherrens armé på 800.000 man.

Det intressanta är att John Woo håller sig något mer till verkligheten än jämfört med den nämnda romanen. I boken finns mer magi och ockulta inslag. Exempelvis framkallar här Zhuge Liang vindar genom magi. I filmen handlar krigsstrategin mer om att använda sig av en kunskap om naturen och vädrets makter.

Det verkliga slaget är ett av de mest intressanta ur militärhistoriskt perspektiv. Och i filmen framställs den militära taktiken så slug och genomtänkt att dessa scener blir enormt njutbara. De scener med och omkring stora slaget i andra hälften av Red Cliff II är inte bara något av det absolut bästa som gjorts i Hong Kong-film, utan slår även de flesta krigsscener från västerländsk mainstreamfilm.

Filmen är alltså mer en historisk skröna och äventyrsfilm än en ”Wuxia”, eller kampkonstfilm. Det finns dock få inslag av wuxia i filmen, men den som väntar en kampsportsfilm där det är tätt mellan slagsmålen kommer att se filmen med fel förväntningar. Det är istället vardagstonen och tempot som är filmens styrka, något som alltså är ännu mera uppenbart i den längre originalversionen som är uppdelad på två olika filmer, alltså Red Cliff I och II.

Summerande tankar om ojämn film

För övrigt kan nämnas att filmen är vacker, men samtidigt rätt tråkigt filmad. Det är ett strikt centralperspektiv och amerikanska kontinuitetsprinciper som dominerar. Ett mainstreamrealistiskt förfarande alltså. Däremot finns några bilder som verkligen står ut i mängden. Under det första slaget i filmen finns en bild som är taget högt upp ur fågelperspektiv på gigantiska truppformationer som löses upp under soldaternas framfart. En bild som slår det allra mesta från krigsscener. Bättre än Sagan om Ringen.

Filmerna blev en riktig blockbuster-succé i Östasien. Däremot har den inte vunnit särskilt många priser, vilket speglar att den faktiskt är rätt ojämn. I  senaste Hong Kong film awards fick Red Cliff II hela 13 nomineringar, men lyckades endast kamma hem en enda, ett pris för ljudet.

Jag funderar om John Woo var det bästa valet av regissör till filmen. Förvisso är han en briljant action-koordinator och har gjort en hel del sevärda filmer, men här verkar han inte ha räckt till. Jag kan tänka mig flera som skulle kunna ha gjort en framförallt mer konstnärligt intressant film, som Tsui Hark och Ching Siu-Tung. Och hade Zhang Yimou ha fått göra filmen skulle det ha kunnat bli en ny Borta med vinden. För så bra är stoffet i denna berättelse som tillhör Kinas 4 mest berömda verk.

Samtidigt som filmen är klart sevärd och understundom hantverksskickligt filmskapande på högsta nivå, har jag blandade känslor och vill ändå säga: Damn, what a waste. Hur som helst – om du vill se filmen så rikta in dig på originalversionen strunta helst i Battle of Red Cliff för den längre filmen, eller Red Cliff I och II, som tillsammans är mycket bättre på alla plan.

IMDB: Red Cliff I, Red Cliff II

Lästips i Cinematical, en hyllning till John Woo och Red Cliff :
Directors We Love: John Woo

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print