När jag äntligen lyckats se 2012 fann jag filmen som en rätt märklig upplevelse på flera plan. Jag fann 2012 som varken särskilt bra eller dålig. Mer var det en “jaså, så var den filmen” uttryckt med en oinspirerad axelryckning.

Filmens plot? Helt enkelt: Solen reagerar med jordens inre så att neutronerna reagerar som microvågor och förstör jordytan inifrån. Och processen går mycket snabbt. Jordytan far omkring och på ett par dagar befinner sig sydpolen i USA. Filmen går ut på att man ska rädda de sista människorna. Ett krystat katastrofscenario med andra ord.

Visst, man kanske borde ha sett filmen på stor duk eftersom det är en katastroffilm av mastodontproduktionsmått. Men ändå är det bara upplevelsen av ett par, tre scener som skulle kunna ha lyfts av den stora duken. Några enormt välgjorda masscener. Men jag är i vilket fall inte ledsen för att jag avstod duken.

Det som förunnar mig mest är de etniska porträtten som känns ungefär lika nyanserade som en svensk skolbok från 60-talet. En av karaktärerna är en ryss som både är gammal boxare och mångmiljardärsoligark. Denna person beter sig som, tja, X antal ryska karaktärer från film och serietidningar. Vi har sett den karaktären hundratals gånger förut. Inget originellt med andra ord.

Det mest fascinerande är att Kina och Tibet har en speciell plats i filmen. Det man får se av Kina är i huvudsak snöberg och framförallt Tibet. Tibet framställs som ett litet mini-tempel på ett högt berg och byn nedanför består av ett litet område som kan liknas vid trähyddor. *SPOILER*: Huvudkarakärerna lämnas vid tillfälle för att dö ute i kinesiska snömassor. Och så räddas de sedan av tibetaner. På det hela taget handlar det om anti-kinesisk och pro-Tibetansk propaganda. Själv kan jag säga att jag inte för ett öre kan tro att kineser skulle lämna ett gäng människor i kylan för att dö. Nej, vanliga kineser är faktiskt inte så grymma så som de gestaltas i två hundra år av västerländska nidbilder. Men i vilket fall är det fascinerande att infekterad världspolitik är ett så starkt inslag i en katastroffilmssuccé.

På det hela taget framstår filmen som en uppsättnig minst sagt utnötta clichéer och filmeffekter som inte ens når halvvägs. De faller närmast platt  på grund av naiva, krystade och smått ologiska försök att skapa den ultimativa katastroffilmen.