Nåja, kanske du upplever titeln på posten en aningen förvirrad, förvirrande eller felaktig? Svensk filmpolitik har ett MYCKET starkt genus perspektiv. Om det är så, hur kan få kvinnliga regissörer spegla filmpolitiken? Hur kan det komma sig att endast en av de 14 svenska spelfilmer som har premiär i vår regisseras av en kvinna?

Producenten Stina Gardell uttrycker sin förvåning i SVD

– Det är häpnadsväckande […] Alla är ju så medvetna om genusperspektivet och pratar om det hela tiden. 

Men nej, jag syftar inte alls på genusperspektivet i titeln.  Faktumed är det mycket få filminspelningar på gång i år. Möjligen beror detta delvis på en kvalitetssträvan. Resultatet slår inte bara mot genussträvandet eller enskilda kvinnliga filmskapare. Filmarbetare kommer överlag att få mycket svårt att skaffa jobb i år. T.o.m. filmutbildningar har svårt att finna praktikplatser åt sina elever.

En del av detta har alltså att göra med en annan sida av filmpolitiken – nämligen just  kvalitetssträvan som innebär att man vill satsa mer pengar på färre filmer. Vad händer? Jo – producenterna är ännu mer ivriga på att satsa på säkra kort för att kunna säkerställa produktionspengarna. Obeprövade eller oerfarna kvinnliga filmare får helt enkelt inte den chans som SFI hoppats på.

Även om svensk film befinner sig i en svår utvecklingsfas anser jag ändå att SFI gör det mesta rätt. Förra året var ett fantastiskt år för svensk film. Och svensk film uppmärksammas utomlands. Vi kan bara hoppas att svensk film kan få ännu större ekonomiska resurser och att kvinnliga filmare kommer att få en mer självklar plats inom svensk film i framtiden.

David
/FilmMedia Filmblogg