Den tidigaste film där jag kan erinra mig om att jag sett tai chi (taijiquan), i alla fall när det gäller västerländsk film, är Milos Formans Hair. Alldeles i början av filmen skymtar som hastigast ett par, en man och en kvinna som gör tuishou, eller push hands, som är en grundläggande tai chi övning. De enklaste varianterna går ut på att man i ett bestämt mönster alternerar tryck mot varandra. Och den andre måste avvärja trycket utan att spänna sig, utan att använda kraft. Med följsamma rörelser och långsam takt alternerar man trycken. Övningarna utvecklas på så sätt att man försöker dominera och ta varandras balans.
Ang Lees genombrottsfilm hette just Tuishou, ‘Pushing hands’. En kinesisk man tar hem sin pappa till USA. Pappan och mannens amerikanska hustru har svårt att komma överens. Den gamle mannen fördriver sin tid bland annat genom att lära ut tai chi. En komisk scen är när den gamle har gått vilse och en rad poliser försöker ta med sig honom ut. Den gamle mannen är så stadig att dom inte ens lyckas lyfta honom. Tai chi ger också utövaren en enorm benstyrka och stadga. Vi kallar det att utveckla ”rötter” på tai chi-språk.
Tai chi kräver också balans och utövaren tar sin styrka och kraft från benen, eller sina rötter. I den moderna Kung-Fuklassikern ”Tai Chi Master” drar man parallell till just detta. I slutstriden får Jet Li stora problem med sin kampteknik och kraftalstring när han slåss mot sin onda Shaolin-bror uppe på ett nät.
Tai chi tillhör i själva verket en speciell familj av Kung-Fustilar som kallas ”neijiaquan” (Nei Chia Ch’uan), bokstavligen ”den inre familjens kampformer”. Tai chi tillhör alltså de s.k. mjuka eller ’inre” stilarna. Systerstilar är Xingyiquan (Hsing I Ch’uan) och Baguaquan/zhang (Pakua Chang) I The One slåss en god Jet Li mot sig själv i sin onda motsats. De stilar Jet Lis motpoler använder sig av är just den runda cirkulära Bagua mot den linjära, raka Xingyi.
I Shaolin Soccer (spoilervarning: ) är det varken Shaolin eller någon annan ”yttre” eller hård Kung-Fustil som så att säga tar hem spelet. I Underläge är det en oansenlig dumplingbakerska som vinner matchen genom att besegra det oövervinnerligt hårda genom sin mjuka stil.
Men även i Kung-Fu Panda ser vi något liknande. Det är när pandan slutar försöka övervinna sin motståndare och istället ’leker’ med honom som han lyckas besegra sin motståndare. Förutom Tai chi-liknande manövrar är också kreativiteten en klassisk ingrediens i äldre Kung-Fu filmer. Många gamla klassiker handlar just om att hjälten själv måste skapa sin egen stil genom utveckling eller kombination av andra, för att kunna vinna över sina motståndare.
Det är svårt att göra Tai Chi rättvisa. För det mesta, även i Hong kongfilmer, förvandlas Tai Chin till någon modern form av mainstream Wushu. Vi skymtar ett par klassiska tai chi-poser i Matrix-fighter. Och enligt Dödligt vapen skall Mel Gibson kunna Tai chi. Han förnekar det i alla fall inte, även om vi inte får se ens en gnutta tai chi. För Tai chi-utövare och fans har det också alltid funnits en besvikelse att så få ens försöker göra konsten rättvisa. Men visst, i verkligheten är det också svårt att slåss med Tai-chi. Endast ett fåtal utövare klarar av att använda sig av denna svårbemästrade stil. Och det är inte heller säkert att det skulle synas särskilt tydligt att det verkligen var Tai chi utövaren använde.
Som jag antyder finns det en hel del kinesiska filmer med Tai chi som ingrediens. Måhända kanske jag tar upp vissa filmer eller t.o.m. recenserar någon i framtida inlägg här i Filmmedia. Men jag antar att de som är riktigt intresserade redan känner till filmerna.
Bonusvideo: Jet Li möter Sun Jianyun, dottern till Sun Lutang – skaparen av “Sun shi Taijiquan”, eller Sun Tai chi, den femte mest populära Tai chi-stilen i Kina:
[youtube]_VPJ-pOSbHA[/youtube]
Om Tai Chi på film och TV. Del 1 – TV
David, FilmMedia Filmblogg
Trackbacks/Pingbacks