Att skriva om Tai chi (Taijiquan) i film är en rätt gammal idé till en artikel eller, ja som nu, ett blogginlägg i filmbloggen. Idén aktualiserades igår då jag lyckades stöta på två personer som frågade mig om tai chi. Den ena var en gammal elev från en tidigare grupp. Och den andra var en vän som jag inte sett på rätt länge. Det är definitivt inte varje dag jag får förfrågningar om tai chi och det var ett år sedan jag gav upp min gamla Tai chi- och neijiagrupp och sade adjö till mina elever på grund av egen tidsbrist. Så gårdagens förfrågningar tog jag nog smått som ett omen att jag nog allt borde försöka ge mer plats för träning.
… Och sedan blev jag ändå sittande vid datorn och skriver istället.
Hursomhelst så var det inte så många som kände till namnet Tai chi när jag började träna 1987. Jag själv hade aldrig hört talas om det och nästan ingen i min omgivning. Det var åren alldeles där på som folk började bli något så när medvetna om att det existerade något som kallas Tai chi, eller Taijiquan som man skriver med officiell kinesisk transkription, eller pinyin. Det var genom media som det tog fart, främst genom Tv-inslag, men också genom film.
1988 visades Taijiqigong på UR – det var korta qigongrörelser som marknadsfördes som. Yvonne Linn tog snabbt upp kampen om pensionärerna och gav dessutom ut den första boken om taiji på svenska “Tai chi – kinesisk folkgymnastik” – inte ett ord i den första upplagan om att Tai chi i själva verket är ett traditionellt kampsystem.
Annars var 1989 ett bra år. Det var då Tracys hämnd visades på svensk TV för första gången. I förtexterna utförde hon Tai chi rörelser i Yangstilsformat. Min egen lärare fick minst tre nya elever på grund av Tracy, varav två av dom stannade kvar länge som elever. Jag har för mig att det var 1989 eller 1990 som min första lärare i Tai chi, Leif Ekerling, hade ett kort inslag i ett kaféprogram. Det var första gången någon svensk i TV berättade att man faktiskt använde Tai chi för att slåss med.
Men fortfarande under flera år trodde de flesta att Tai chi var morgongymnastik. De flesta lärde inte ut självförsvaret, eller kunde det. Jag kommer ihåg att jag var på någonting som i alla fall lanserades som ett öppet “mästerskap” i Kung-Fu, i början av 90-talet. Svenska Wushuakademin visade taiji. Och speakern, från just denna Linns organisation som organiserade tävlingen, sa att “Tai chi var från början ett kampsystem. Men nu tränar man inte det längre.” Gissa vem som satt i publiken och var förbannad…
En annan serie som Tai chi skymtades i var annars Falcon Crest, redan i någon av de tidigaste säsongerna. Jag komme rinte ihåg vilken. Även om halva Sverige, utom just mina föräldrar, engagerade sig i serien gick inslagen obemärkta förbi.
En annan TV- serie, säkert den första som sändes i Sverige som gjorde Tai Chi intressant för en yngre publik, en publik utan artros och artificiella höftleder, var Star Trek – The Next Generation. Här visades i flera avsnitt både “äkta” Tai chi och en klingonvariant, MoQbara, som upprörde klingonkunniga trekkister världen över.
Fortsättningen i FilmMedia Filmblogg, del två om Tai Chi på film och TV kommer att behandla Tai Chi på film. Det kommer definitivt bli något fylligare och längre. Förhoppningsvis behöver den intresserade vänta allt för länge.
David
/FilmMedia – Filmblogg
Trackbacks/Pingbacks