I dessa Avatartider av väntan och förväntan känns det helt lägligt att diskutera CGI och datoranimation. För egen del var jag inte särskilt imponerad över trailern till en av decenniets mest efterlängtade och hypade filmer. [EDIT: Den här posten skrevs 2009, innan första Avatar] Intressant film måhända, men blå ljussättning med nedtonade färger har jag nog av efter otaliga Beck-filmer. Och när karaktärersdesignen ser ut att vara kopierad från Clown Wars  börjar man undra smått. Nåväl, James Camerons 7:e storverk har ännu inte landat. Det ska bli minst sagt spännande att se vad det blir för något. Och återigen ställer sig Cameron i bräschen för de datorgenererade bildernas utveckling i film.

Datorgrafik i film är fortfarande rätt nytt, även om Westworld (1973) där det faktiskt startade kan tyckas ligga rätt långt tillbaka i tiden. Men det är först under 1990-talet som CGI blivit en återkommande filmteknik. Och tekniken har en rad barnsjukdomar… Nedan listas de (enligt undertecknad) fem största problemen med datorgenererad grafik i film:

Westworld

Westworld

1. Övertro på tekniken.

Mycket av nedanstående och andra icke nämnda problem har att göra med att man använder tekniken för teknikens egen skull. Datorgrafiken har fortfarande ett nyhetsvärde och används ibland mer i PR- och marknadsföringssyfte än att tillföra filmen något den skulle ha klarat sig utan, eller berika den med estetiska värden. Star Wars Episode One – The phantom Menace är möjligen det bästa exemplet förutom Tron och Avatar på CGI-baserad marknadsföring. Efter filmen var George Lucas besviken på att han inte hade haft med tillräckligt mycket datorgenererade effekter i filmen och utlovade ännu mer i Episode II.

2. CGI ersätter fysisk SFX

Stuntmankårens filmstatus har sänkts. Företag som tidigare specialiserat sig på masktillverkning och explosionsmakeri byter profil med digitala studios. Och inte är datoreffekter bättre. Istället för att förundras över hantverksskickligt utfört arbete med verklighetstrogna inälvor och spridda lemmar, eller välplanerade och modiga stunts, så reagerar publiken snarare med en gäspning: ”ännu en datorgenererad specialeffekt”

Spiderman

Spiderman

3. Det syns att det är animerat.

Det värsta av allt är naturligtvis den vanliga ovanan att plötsligt ersätta en levande skådespelare med en digital kopia. Vi har sett det alldeles för många gånger. Spidermanfilmerna är full av övertydliga och inte alls särskilt smickrande främmandegörande effekter: ”Hoppsan – nu är Tobey Maguire ersatt av CGI igen”. Under marknadsföringen av Matrix Reloaded skröt bröderna Wachowski om den digitala tekniken – CGIn i filmen skulle var så realistiska att de skulle kunna använda en digital kopia av Keanu Reeves genom hela filmen. Men sedan när filmen hade premiär var byten mellan Keanu och den digitala avataren minst sagt uppenbar. Det värsta exemplet i fråga om negativ främmandegöring är nog en digital Pierce Brosnans surfning i Die another Die. Något som enligt förra punkten, till James Bond-fansens förtret användes istället för fysiska stunts. Även om inte en skådis byts ut till en digital avatar, så syns det i regel alltid när det är fråga om en digital varelse. Människor har muskelryckningar, komplicerade rörelsemönster och subtila ansiktsrörelser som den digitala tekniken ännu inte tycks kunna återskapa. Det är främst i rörelsen man blir varse skillnader.

Die Another Day

Die Another Day

4. Over acting

Datoranimatörer är sällan bra regissörer. Regissörer och producenter låter animatörer regissera sina egna karaktärers kroppsrörelser och minspel – vilket resulterar i teaterskådespeleri och dåligt filmskådespeleri. ”Film acting is like operating with a laser” som Michael Caine säger. Filmskådespeleri är subtilt. Framför en nära kamera rör sig filmskådespelaren knapp. Han eller hon vet att justera sitt spel efter närheten till kameran. Men tecknade – och ännu mer gällande 3D-karaktärer så är de – ironiskt sagt – ofta rätt endimensionella som ’skådespelare’.

Matrix Reloaded

Matrix Reloaded

5. Dåligt samspel.

När riktiga skådespelare interagerar med CGIgenererade 3D-karaktärer finns ytterligare ett problem – samspelet. Om de animerade karaktärerna gestikulerar vilt genom ett överdrivet teaterskådespeleri finns det sällan något samspel med filmskådespelaren. Bästa exemplet jag kommer på i skrivande stund är Star Wars – Episode One. När en riktig skådespelare ställs mot en blue-screen, utan någon att spela mot, blir agerandet minimalt – både ifråga om kroppspråk och känslomässig intonation. Byter man ut den tomma blå bakgrunden mot en animerad och hyperaktiv Walt Disneykaraktär blir kontrasterna minst sagt påfallande.

Star Wars - Episode One

Star Wars - Episode One

FilmMedia – Filmblogg

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print