I brist på kreativa idéer till denna filmblogg plockade jag fram en gammal bok av Jurij Lotman – Filmens semiotik och filmestetiska frågor (1973). Lagom tunn och tillräckligt lättläst för att orka med filmteoretiska spörsmål sent på nattkvisten. Och samtidigt intressant nog för att inte bli ett sömnpiller. Jurijs syn på filmbilden skulle kunna summeras med ’fragmentation’. ”Vi ser en del av en bild av verkligheten.” Vi ser inte en bild av verkligheten, vi ser bara delar av den – oftast endast en i taget. Klippen kastar oss mellan närbilder, halvbilder, ’dutch tilts’, extrema detaljer m.m. ”[Filmbilden] är segmenterad av stycken som vart och ett får en viss självständighet.” Konstnärlig bild kallar han detta. Konstnärlighet i all ära – fragmentationen är vad som underlättar för filmaren. Det är denna egenskap vi kan använda för att spela in exakt samma scen på flera olika ställen. Vi kan sammanfoga bilder av olika barer från olika platser till en helhet – en ideal bar som inte existerar annat än i den helhet som fragmenteringen skapar på filmen. Vi tar en trevlig bardisk filmad i Stockholm, i ena hörnet står ett biljardbord, filmat i lund och under hela scenen hör vi musik och ibland ser vi bandet som spelar – som är filmad i en studio i ’Trollywood’. Varför inte? Kontinuitetsprinciperna länkar fragmenten som i bildflödet upplevs som en helhet. ”Filmbilden är montagets enskilda cell” sa klippivraren Eisenstein. Ju flera celler, desto bättre film, kan man tro att Eisenstein ansåg…

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print