Suggestivt spänningsskapande, ljudet av Dannys cykel i Overlook Hotel’s långa korridorer. Mattorna som dämpar ljudet, trägolven som förstärker det. Rytm och pulserande tempo. Stanley Kubrick förstod mer än väl vad ljudet skulle kunna ha för betydelse i The Shining (1980).
I flera skräckfilmer förekommer ljud på liknande vis med rytm och puls, ofta tillsammans med klippväxling. I The Dead Zone (Kronenberg 1983) är en scen alldeles början av filmen. Johnny tar farväl av Sarah och kör iväg. Regnet faller. Varje klipp har ett eget ljud av regnet, beroende på var kameran och karaktärerna befinner sig. Skarpa ljudklipp behöver inte vara negativt främmandegörande, här bidrar de helt enkelt till stämningen.
Eller som i Hitchcock’s Fåglarna (1963) där ljudets puls bidrar till att skapa den mest suggestiva scenen i hela filmen. Melanie väntar på en bänk utanför en skola. Från hennes position hör vi svagt ljudet av en barnkör. Bilderna växlar mellan andra bilder, tagna inne i skolsalen på de sjungande barnen. Då vi förflyttas genom kameran till de sjungande barnens närhet hör vi deras röster tydligt. Utanför skockas fåglarna i det dämpade ljudet. Tre olika filmbilder – Melanie, skolbarnen och närbilder på fåglarna samspelar med tre olika ljudbilder – det dämpade ljudet vid bänken, barnens kör, samt av fåglarna som blir allt fler.
Skickliga filmskapare behöver långt ifrån alltid musik för att skapa stämning genom ljud. Men självklart är även valet av musik en fråga av delikat slag.
En av de mest dystra, svarta kompositioner som skapats i modern tid torde vara Krzysztof Pendereckis hymn till offren i Hiroshima, ett abstrakt, disharmonisk, klagande verk för 52 stråkar. Detta var ett stycke Kubrick valde till sin film. Vi hör den bl.a. till scenen då en tillsynes vacker kvinna reser sig ur badet och går mot Jack.
I the Dead Zone är musiken inte skrämmande, snarare dyster, tung och sorgsen. Men i en slasherklassiker som Ms 45/Angel of Vengeance(1981) skapar stötande, brökiga saxofoner en helt annan slags stämning. Men disharmoni är ändå något som musiken delar med en del av den i The Shining.
Hitchcock hade planerat att duschscenen i Psycho skulle vara helt stum. Men Bernard Hermann skrev musik till scenen på eget initiativ och Hitchcock använde den. Om möjligt utgör musiken i Psycho en lika disharmoniskt stråkkomposition som Perendeckis nämnda alster. Och jag misstänker att det inte är av en slump att filmen hade premiär samma år som Perendecki skrev Hiroshima. Frågan är bara vem av Hermann och Perendecki som inspirerades av vem…
Understundom verkar skräckfilmsmusik ligga nära den som återkommer i fantasy. Möjligen har detta att göra med det historiska draget i fantasy. Även i The Shining återfinns en länk till det historiska, inte enbart i det att Overlooks hotel delar egenskaper med Bakhtins slottskronotop där olika tidsepoker möts i samma tidsrum. Även så i musikan. Filmens första bilder introduceras med hjälp av det berömda medeltida verket Dies Irae.
På tal om Fantasy kan jag också påpeka att – Sagan om ringens (Jackson 2001) kompositör Howard Shore också är David Cronenbergs favoritkompositör, med filmer bakom sig som The Brood (1979) Crash (1996) och Existenz (1999). Dock inte The Dead Zone.
Även om Jerry Goldsmith komponerat närmast legendarisk musik till både The Twilight Zone och The Omen (1976), så blev förslaget av musik till Alien(1979) delvis ratad av Ridley Scott. Scott ansåg att musiken var för ornamenterad och tillsammans med klipparen Terry Rawlings ändrade han i musiken och sammanfogade spår som Goldsmith skrivit för Freud (1962).
Trackbacks/Pingbacks