En vän till mig som också har undervisat på gymnasienivå i filmkunskap berättade för mig att hon brukar fråga sina elever om vad som krävs för att filmen ska finnas. Vilka förutsättningar måste uppfyllas innan filmen kan existera? Räcker det med en kamera med tillräckligt kort slutartid och en mekanism som matar en då självantändande nitratremsa? ”Nej, man måste ju ha något att berätta också, annars blir det inte film” menade hon.

Hmm… Här ställs vi inför ett definitionsproblem. Vad är film? En teknisk process? Berättande(narrativ) film? En remsa i ett maskineri? I filmens allra tidigaste barndom fascinerades man av den nya tekniken som introducerade ett helt nytt sätt att avbilda världen. Filmen var från början en fascinerande uppfinning, en attraktion. ”Berättande” var långt ifrån orsak till filmens födelse. Det räckte med att bilderna rörde sig för att skapa massuppslutningar.

Travelogues och etniska framställningar blev snabbt populära. Filmen gav en inblick i miljöer som de flesta bara sett som teckningar eller i bästa fall så som fotografi. På så vis banade även filmen väg för en större internationell reseindustri.

Men berättande? Var och när kommer narrativiteten in i bilden? George Méliès (1861-1938) experimentella, handkolorerade utforskande av filmens möjligheter kan sägas vara berättelser om än mycket korta sådana. Men även om man inte själv ger sig ut för att berätta något, har inte bilden en egen kraft att berätta sin egen historia? Bilder som låter verkligheten berätta sina egna historier sägs vara dokumentärfilmens grundpelare. Ehuru det än manipuleras vilt med verkligheten även i de första dokumentärfilmerna (Läs lite om Nanook t.ex.).

Men måste det inte i alla fall finnas någon slags kärna, något som skulle kunna kallas filmens väsen? Teoretikern och självutnämnde filmsemiotikern Christian Metz (1931-93) menade att filmen var ett språk, ett eget unikt sådant med en egen teckenvärld. Han talade också om tiden. Det var själva rörelsen, skeendet i tiden som gjorde att filmen upplevdes som mer verklig än exempelvis ett foto eller en tavla.

Filosofen Gilles Deleuze(1915-95) utvecklade samma tankar men på sitt eget sätt. Han skrev bland annat om rörelsebild, inte om bilder i rörelse utan som en annan form av bild som förändras, vilket måste anses som en viktig definition.
Den ryska montagerörelsen med Pudovkin (1893-1953) och Eisenstein (1898-1948) som de främsta förespråkarna ansåg att det inte var bilderna i sig som utgjorde filmens kraft, utan att det var i klippet, i kollisionen mellan två bilder, som filmens hemlighet låg.

Inom en ännu tidigare ”montagerörelse”, den franska Impressionismen myntade Abel Gance uttrycket ’filmen är ljusets musik’. Man  menade att musiken var den konstart som låg närmast filmen. Detta är förvisso ingen tanke som är avskild en avlägsen tid.

Även filmskapare i mer modern tid, som de italienska bröderna Taviani delar denna uppfattning. Men medan Eisenstein manipulerade verklighetens tid och rytm ville André Bazin bevara den och menade att realismen var filmens sanna styrka, att avbilda och visa verkligheten som den är.

Rudolf Arnheim, främste förespråkare för en kortlivad och högst undervärderad om än inflytelserik rörelse, gestaltpsykologin, undersökte konsternas egenskaper och kvalitéer. Filmen var för honom enligt hans egna ord ”The art par excellence”, konstarten som kunde inrymma alla andra konstarter och alla andra konstnärliga uttryck.

Möjligen är detta en av nycklarna när det gäller att besvara frågan om filmens väsen. Är filmen möjligen för komplex? Teoretiker som Stanley Cavell och Slavoj Žižek fortsätter att filosofera och spekulera om filmens väsen. Och ingen tycks ens komma nära ett absolut svar. Uttryck som filmens subjektivitet, kameraöga, eller med Cavell’s ”Camera ’I’”, vittnar ändå om en inställning hos många författare och filosofer att någonstans finns ett filmens väsen och att filmen har ett eget ”språk” som inte liknar någon annan konstarts – ett ”filmspråk”.

Om inte det svenska Å:et funnits i ordet filmspråk hade det varit ett bra namn på en filmblogg. Men för att inte bli beskylld för en mer eller mindre oavsiktlig alludering på den årliga poesifestivalen Ordsprak är det nog bäst att i det här fallet hålla sig borta från den tredje sista bokstaven.

Hursomhelst kommer jag i min blogg att fortsätta spekulera om ett filmens väsen och andra filosofiska tankegångar. Även mer allmänt om media och om växelverkan mellan olika media och samhället planerar jag att skriva om. Men säkert kommer det att bli en och en annan recension, en hel del genrediskussioner och en del nyheter i filmvärlden.

Väkommen till min blogg om film och media.
/ David Roth-Lindberg

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print