Jo, det finna många filmer om mat, filmer där handlingen på ett eller annat sätt kretsar runt allt möjligt som folk stoppar i munnen. Det är väl i och för sig inte konstigt med tanke på att det handlar om ett grundläggande behov som mycket av våra liv handlar om. I fiktion är det ju också precis därför det är ett så tacksamt ämne.
Hela filmhistorien är full av detta. Många av Chaplins filmer handlar om mat, alltifrån kortare filmer som Dog’s Life och Chaplins pojke, till Guldfeber och Moderna tider. Trashankens ständiga jakt på nåt som får magen att sluta kurra. Komedigeniets mest populära film, Moderna Tider innehåller scener genom precis hela filmen som på olika sätt associerar till mat.
Det finns många roliga “matkomedier” genom tiderna, typ franska Restaurangen. Men det finns också en del från Asien. “Kyckling med anksmak” är en kul Taiwanesisk film om två rivaliserande snabbmatsställen. Stephen Chows God of Cookery är så där Kung Fu-igt småkul.
Vissa filmer vill göra oss till bättre människor, typ Chocolate och Babettes gästabud, en fantastisk film som alla borde se. Ännu en film som visar hur mat enar människor är Ang Lees Mat, man, dryck, kvinna.
Andra filmer använder mat för att visa sämre sidor av människor. Typ Little Shop of Horrors och Peter Greenaways The Cook the Thief His Wife Her Lover. Den är inte riktigt aptitlig. Inte heller “Dumplings” som ingår i en asiatisk skräckfilmstrio. Men det är ju inte heller en hel bunt av zombie- och kannibalfilmer.
Att äta eller att ätas är djungelns lag. Ofta också i vår verkliga tillvaro är det så. Livet är också en djungel och mat är mat. Nej fan också, nu blev jag hungrig.
Andra matnyttiga och frestande texter om film och mat finner du nedan. Dessa liksom det du just läst ingår i Filmspanarnas mat- och filmrally.
Endast “ren” wuxia, med både innehåll och stil finns med här. Således är inte moderna Kung Fu-filmer medräknade som Fearless och Tai Chi Master. För att en film skall räknas som wuxia skall den handla om ensamma krigare i ett historiskt Kina. Helst skall filmen utspelas i “Jiang Hu”, en slags fantasyvärld som nästan liknar det historiska Kina, men bara nästan. Wuxiaberättelserna är ofta baserade på hämnd, personliga vendettor. Men det finns också “uppdrags” betonade filmer, som att hämta tillbaka en stulen manual i hemlig svartkonst.
Inte alls oförväntat, inte alls – men nästan för bra för att vara sant. Apichatpong Weerasethakul vann guldpalmen Cannes för Loong Boonmee raleuk chateller “Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives”.
Thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul är tämligen okänd här i norraste Europa, men jag känner få filmskapare från Öst som är mer värd uppmärksamheten. Jag listade själv de 50 främsta filmerna från Östasien under 00-talet och placerade Weerasethakuls filmSang sattawateller “Syndromes and a Century” på fjärde plats(!). Faktumed skulle många anse att jag var väl snål och min lista lite väl kommersiell. Många andra som fokuserar på Asien anser att just denna film är den absolut bästa filmen från öst under många, många år.
Och surrealistiska “Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives”, filmen som vann guldpalmen i år? Nåja, den har jag inte hunnit se än, men om den är lika bra som Syndromes… så är den väl värd guldpalmen, det kan jag garantera. Weerasethakul är minst sagt en frisk fläkt i filmvärlden. Men jag kan också påstå att han är ändå bara ett (men väldigt gott) exempel på att det är i Öst som det allra mest intressanta sker just nu på den internationella filmscenen.
I vilket fall – Fantastiskt roligt. Grattis Weerasethakul! Här nedan kan du se både en trailer på filmen och en film från festivalen!
The video cannot be shown at the moment. Please try again later.
Decenniets 50 bästa filmer från Östasien – Topp 10
Äntligen framme vid Top Ten. Som tidigare sagt och som tål att upprepas- se inte denna lista över östasiatisk film som en absolut rangordning.
Om några dagar kommer jag dessutom att publicera några ord av eftertanke, samt filmer som förtjänar omnämnande, eller någon form av “honorable mention”.
Park Chan-wook har inte bara känsla för det makabra, utan höjer det till konst. En svart historia om hur en arbetare förlorar jobbet samtidigt som han försöker hjälpa sin sjuka syster att få till stånd en njurtransplantation. Efter att kidnappat chefens dotter går allting snett och händelseförloppet eskalerar till max. Kan summeras som Wong Kar-Wais och Chris Doyles bildspråk kombinerat med Tarantinos dialogfantasi och Von Triers sadism.
Snillrik och färgstark gangster vs polis och infiltratörhistoria. Rättigheterna köptes upp av Hollywoodproducenter och ett omskrivna manuset lockade Martin Scorsese att ta sig an projektet. Även ”The Departed” är en mycket bra, men tyvärr lite väl skruvad film. Det är trots allt den klockrena vardagstonen och det självklara utförandet som höjer originalet två snäpp över Scorseses remake.
Hur är livet för en Cyborg? Efter en självförvållad och synnerligt korkad olycka tror Cha Young-goon (Lim Su-Jeong) atthon är en cyborg och blir så att säga institutionaliserad. Annorlunda och vrickad komedi av Park ”Old boy” Chan-wook. Lim Su-jeong i huvudrollen spelar förövrgt också en av systrarna i magnifika men sorgliga skräckhistorien ”Tale of Two Sisters”.
Om en helt vanlig japansk familj. Magnifik vardagsberättelse om verkligheten i det moderna Japan. Har också vunnit många priser på internationella festivaler.
Roligt, galet och högt tempo i denna äventyrskomedi med några av Hong Kongs bästa skådespelare och Wong Kar-wai som producent. Det skojas med alla upptänkliga clichéer i Hong Kong-film och kinesisk berättartradition. Men därför uppskattas nog också filmen extra mycket om man har förkunskaper om bland annat wuxia och Hong Kong-film. Tyvärr är den internationella versionen något förkortad. Se till att inte missa garvskämten från den kompletta.
Survive Style 5+ är en närmast obeskrivlig absurd och svart komedi som måste ses och upplevas. Bl.a. om hur man kan misslyckas med att hålla sin fru död… En rad olika trådar vävs in till en snillrik helhet. Det här är det konstiga och absurda gjord till ren och skär konst – japanskt avantgarde som säkert skulle göra självaste Godard grön av avund. Nuff said…
Thailändsk konstfilm av regissören Apichatpong Weerasethakulsom baserade detta impressionistiska verk på sina egna föräldrar som var läkare och sin egen uppväxt och minnen från sjukhuset han så ofta vistades i. Stämningar, långa tagningar, lösryckta scener. Svår film att beskriva, men andra liknande filmskapare jag närmast kommer att tänka på är Hou Hsiao-Hsien och Jia Zhangke, så om du känner till dessa kanske det hjälper något.
Fyra övergivna barn i det moderna Tokyo. Den största brodern får ta ledningen. Ett modernt samhälle skildrat med ett enormt engagemang från Koreeda som därmed skapar en närmast plågsamt stark film. Förutom utmärkelsen bästa film i Cannes vann Yûya Yagira som spelar den äldsta pojken pris för bästa huvudroll.
I jämförelse med andra samurajfilmer skildras Twilight Samurai med en befriande äkthet. Vardagstonen och äktheten kan närmast jämföras med en gammal mästare som Truffaut. Om hur en samurajs hederskodex kan ställa till med problem som får fatala konsekvenser…
Filmens narrativa egenskap av upprepningar och motvilja att föra en handling framåt, ännu mindre till ett avslut, skapar en känsla av stillastående. Som om tiden hade stannat av i en nostalgisk längtan. Med bildkomposition, klippning, ljud, ljus – allt minutiöst koordinerat till perfektion – skapar Wong Kar-Wai ett postmodernt mästerverk, ett sant filmiskt konstverk.
Senaste veckan har jag försökt ta det väldigt lugnt och vila. En bihålsinflammation är inget att leka med, det vet jag av tidigare erfarenhet. Tack och lov verkar det denna gång vara en betydligt mildare släng än för några år sedan.
Men det är ju inte särskilt lätt att få tiden att gå ihop när man jobbar omkring 120% och samtidigt bloggar ovanpå det. Och då är det ju inte heller självklart att kunna ta det lugnt. Här hemma har vi fördrivit kvällarna med östasiatisk skräckfilm och bloggandet har i princip fått vila.
I mitten av nästa vecka skall jag nog vara igång som vanligt, med minst två-tre uppdateringar per dag. Bloggen skall växa mer och snabbare och en del förändringar kommer att synas så småningom.
Film- och mediabloggens skara av frekventa läsare ökar i snabb takt, och faktiskt ökar läsarfrekvensen betydligt snabbare än jag förväntat mig. Du som läser detta får också gärna komma med förslag och synpunkter på vad du vill läsa om eller i vilken riktning du vill se bloggen utvecklas.
Hursomhelst hoppas jag att kunna publicera den sista delen av decenniets bästa filmer från Öst redan i morgon, eller senast måndag, vilket ändå är en vecka senare än jag planerat. Listan har varit klar sedan länge, men finputsningen av texter och att leta bilder och filmklipp tar lite tid.
Senare kommer jag dessutom att lista en del filmer jag avstått från att ta med bland de femtio filmerna samt presentera några av mina tankar om den östasiatiska filmens utveckling under det senaste decenniet. Men som sagt, fortsättning följer…
Jo, det finna många filmer om mat, filmer där handlingen på ett eller annat sätt kretsar runt allt möjligt som folk stoppar i munnen. Det är väl i och för sig inte konstigt med tanke på att det handlar om ett grundläggande behov som mycket av våra liv handlar om. I fiktion är det ju också precis därför det är ett så tacksamt ämne.
