Som en kort ”artikelserie” kommer jag i några inlägg att fundera över några grundläggande spörsmål gällande film- och mediaundervisning i skolan, dess mening och betydelse, dess förutsättningar idag och för framtida utveckling.
De första frågorna man bör ställa sig handlar om själva definitionen av uttrycket ”media”. I skolan kallas det ju mediaundervisning, alltså undervisning i media och medier. Film Stockholm har nyligen en pool av ”film- och mediapedagoger.” Först och främst, ”Media” innebär inte automatiskt det samma som massmedia.ehuru ”media” i vardagliga sammanhang ofta används som en slags kortform eller istället för massmedia. Media är helt enkelt en pluralform av medium. Mer accepterat och även rekommenderat är dock pluralformen ”medier”. Mitt eget val till namnet på denna blogg – filmmedia - var att lägga fokus, inte bara på enskilda filmer, utan också på film som medium och företeelse, filmens status i förhållande till andra medier, samt också på grund av möjligheten att skriva om andra medier i samhället och det vi kallar mediaflöde och mediering.
Varför man talar om ”film och media” som ett enskilt och sammansvetsat begrepp i skolan går ut över mitt förstånd. Skall filmen ha företräde som kommunikations- och informationsmedium? Varför? Och varför skall just ”film” representera kommunikations- och informationsmedium framför andra medier?
Här verkar det finnas en minst sagt föråldrad syn på filmen som ligger kvar, en syn på förhållandet mellan film och andra medier som t.o.m. är äldre än TV. Innan televisionen såg man ”nationalfilmer” på bio. Innan spelfilmen kunde man se korta dokumentära nyhetsinslag, nationella och internationella. Tillsammans med radion var film under början av nittonhundratalet befolkningens fönster utåt mot omvärlden. Om det under 40-talet funnits något som hette ”film- och mediaundervisning” hade det förvisso varit ett lämpligt namn på ett ämne. Men i dagens informationssamhälle, är det verkligen lämpligt att sammanställa just film och media i ett och samma begrepp för undervisningsformer i skolan? Vi har idag radio, TV och internet med hela den vidsträckta World Wide Web, med egna kommunikationsformer bl.a. med sociala medier.
Min största invändning till begreppet ”film- och mediaundervisning” eller ”filmmedia” som skolämne, är att just film, till skillnad från många andra medieformer, i huvudsak handlar om underhållning i konsumtionssamhället. Undervisning i medier skall väl huvudsakligen fokusera på informations- och kommunikationsformer? Men även filmundervisning i skolan handlar ju i huvudsak om film som underhållande berättarmedel och som konstnärlig uttrycksform.
Att ”film- och mediaundervisning” fortfarande är ett begrepp kan förvisso bero på allmän okunskap och ointresse. Varken de som lägger studieplaner eller de som kallar sig själva ”film- och mediapedagoger” ifrågasätter om ämnesrubriceringen är aktuell eller ens korrekt. Ironiskt, kan man minst sagt tycka med det föråldrade uttrycket, eftersom just mediaflödet, eller medieringen av samhället ständigt är under förändring och omvandling. Att en hyfsad kunskap om vad ”medier” egentligen innebär borde uttryckas i själva rubriceringen är väl i alla fall det mest självklara man skulle kunna begära?
Men hur står det egentligen till med undervisningen om film och informationsmedier i den svenska skolan? Fortsättning följer…
