De skräckfilmer jag själv uppskattar mest är varken de som innehåller de häftigaste effekterna, de blodigaste scenerna eller sådana som tillhör de mest påkostade produktionerna. Vilka skådespelare som gör vilka roller kvittar dessutom också fullständigt. Nej, snarare handlar det om stämningar. Vad en “stämning” egentligen handlar om är något som det är svårt att sätta fingret på. Det handlar säkert mycket om personlig upplevelse och är säkert något man skulle kunna skriva mycket mer och mer utförligt om. Det är i vilket fall svårt att förklara varför en film berör på djupet. När det gäller skräckfilmer handlar “stämning” ofta om en slags mystifiering som skapar intresse, både vad gäller karaktärer och något i själva handlingen som gör det mera intressant att följa med i filmen.   

Något som tycks vara en nyckel är att snabbt kunna sätta en grundton i filmen. Men detta innebär inte att filmen behöver vara snabbt berättad och att det måste hända saker hela tiden. Tänk exempelvis på en av Stanley Kubricks flera mästerverk som The Shining. Redan i allra första scenerna, efter den suggestiva medeltidsmusiken, får vi veta att Danny inte är en helt normal pojke. Vi förstår också snabbt att huset där de skall vistas inte är riktigt “friskt”. Små ledtrådar som brottstycken följer genom filmen av syner och små händelser. Mystiken är total, men filmen är inte särskilt rappt berättad. De flesta som sett filmen kommer ihåg de långa turerna för Danny på sin lilla trehjuling, ovan och förbi mattor som ändrar ljudet. Stämningen och spänningen byggs upp genom sådana sekvenser, så långsamma att de snarast tenderar att bromsa upp händelseförloppet. Ibland bryts det långsamma plötsligt av med chockeffekter.

Något som jag själv finner intressant är att att en film som The Shining faktiskt är tämligen ordinärt filmad. Fotot är inte alls utstuderad på samma sätt som exempelvis A Clockwork Orange eller 2001. Istället är det ett helt vanligt, klassiskt foto. Ljussättningen är också helt “vanligt”. Vi vet förvisso att det är något mystiskt med Overlock Hotel, men det är inget artificiellt över bilderna genom rent filmtekniska metoder. Nej, The Shining är varken dov, dunkel eller särskilt färgglad. Så som den är filmad skulle det lika väl kunna vara ett drama eller en komedi.

Bra skräckfilmer har faktiskt ofta en rätt “naturlig” look. Det är inte alls många av de där riktigt bra rysarna som har ett mörkt och dystert foto. De som gör skräckfilmer, framför allt i USA, vet till skillnad från svensk Beck-franchaise, hur viktigt det är med trovärdiga miljöer. När det gäller rysare beror ett mörkare eller mer udda foto mer på själva miljövalet. Att skapa en rymdskräckis som Alien är särskilt tacksamt eftersom man inte har några riktiga krav på hur miljön skall visas för att vara trovärdig. Undviker man att göra produktionen direkt dålig, som i exempelvis Star Trek-serierna, med tydligt plastiga detaljer och make-up som ser ut att vara hafsigt hemmagjord av 13-åringar, klarar man trovärdigheten nästan enbart genom att berätta en medryckande historia.

Tänk på hur naturliga miljöerna är i skräckfilmsklassiker som Poltergeist, eller Hitchcocks Fåglarna, helt vanliga och nästan idylliska. Dessa tillhör inte de exempel jag hade tänkt ta upp när det gäller skräckstämning, även om den senare har några scener som skulle kunna nämnas, men ändå är bra exempel på just miljöer. En film som däremot lyckas skapa en mycket otäck stämning utan att varken ha mycket effekter eller särskilt våldsamma scener är Jacob’s Inferno. Här är det snarare ovissheten och att man kastas mellan olika miljöer som skapar en osäkerhet med vad som är verklighet. Samt finns det i och för sig detaljbilder med spöklika varelser som naturligtvis också bidrar till den allmänna mystiken.

En annan som förvisso har ett mycket vackert foto, men där det samtidigt är miljöerna i sig som gör mycket för bilden, är Rosemary’s Baby. Inte heller här finns något särskilt artificiellt i bilderna. Även handlingen är rätt vardaglig. Det är små detaljer i händelseförloppet som långsamt skapar en krypande känsla av att något är fel. Karaktärerna är faktiskt också mycket realistiska porträtt och här är det också rätt små saker som får åskådaren att förstå att det är något med vissa personer som ser för bra ut för att vara sant.

En av mina favoriter bland Polanskis film som är mer skruvad, med skitigare miljöer och ännu konstigare karaktärer är The Tenant. Här skapas en märklig och intensivt obehaglig stämning genom att det är lite konstigt och extremt med allt och alla. Samma sak skulle man kunna säga med en rad östasiatiska filmer. Det är just denna region som tycks ha legat i bräschen för skräckfilmer enda sedan mitten av 90-talet, särskilt Sydkorea och Japan. Den ena efter den andra rysarsuccén i Öst har fått en kopia genom Hollywood-remake. Och skälet till att ingen remake lyckas komma i närheten av de österländska originalen handlar just om att Hollywoodfilmen bygger på klara mainstream-tekniker oavsett om det gäller berättandet eller bilderna om närmast är antiteser till Österländsk narration och bildberättande.

En skräckfilm där som likt The Tenant allt är skruvat och udda, och ännu mera så, är Tale of Two Sisters, en vacker, färgstark och udda skapelse som det nästan är ofattbart att någon vågat sig på att göra en remake på. Och en annan av mina favoriter bland sydkoreanska filmer kan knappt kallas för rysare. Hansel & Gretel har inte mycket gemensamt med den västerländska sagotraditionen, men utspelas i en mystisk miljö där själva händelseförloppet liksom karaktärerna skapar en obehaglig och udda stämning.

Vad en riktigt bra skräckfilm har gemensamt med många andra typer av filmer som berör på djupet är just stämningen. För mig är det i alla fall så. Och det finns säkert många exempel man skulle kunna nämna. Vilka skräckfilmer har berört dig och varför tror du dom har haft stark påverkan? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarerna nedan!

En av mina favoriter bland tecknade TV-serier var Inspector Gadget. Du vet de där korkade detektiven som alltid får hjälp av brorsdottern Penny och hunden Brain? Filmen ska vi knappt tala om. Inte mer än att jag hörde Alexander Payne (About Schmidt) raljera över hur enormt mycket pengar det krävdes för att få en skådespelare godta rollen i den skitfilmen. Det blev Matthew Broderick.

Nej, det handlar om den gamla tecknade TV-serien. Cinemassacre har gjort en videoreview, alltså mer av en genomgång än en recension i hela två delar. Här berättas det om personliga upplevelser och om hur Inspector Gadget inspirerats av andra TV-serier och karaktärer från filmer. Inspector Gadgets klädsel är ju t.ex. förvillande lik den Peter Sellers Clouseau bar. Njut nedan av en kunnig och underhållande video:     

Okej, vad säger man om årets gala? Petra Mede försöker vara rolig genom att dissa publiken för sina namn. Ruben Östlund blir kallad Lisa och antalet nya nomineringar jämförs med antalet Skarsgårdare. Samma sak varje år. Jag vet inte vad det är jag har för problem, för egentligen tycker jag faktiskt om Petra Mede, hon är en skarp person som kan komma med riktigt klockrena skämt ibland. Men i Guldbaggesammanhang känns det alltid som samma sak. Det här är i och för sig bara Medes andra år som värd för galan, men ändå ingenting nytt och spännande.

Nytt är i alla fall de nya priskategorierna. Dessa är viktiga kategorier som representeras i de flesta större filmgalor världen över. För vad vore film utan musik, ljud, klippning, kostym, mask, visuella effekter och scenografi? Varför har inte dessa kategorier representerats förrän nu? Mycket underligt.   

Det mest intressanta bland årets nomineringar är att en enskild film nominerats i 13 olika kategorier av 19 möjliga. Simon och ekarna, av Lisa Ohlin. Jag har ännu inte sett filmen och ska inte uttala mig allt för mycket om den, men en av anledningarna till att jag inte har sett den är tyvärr för att alla dessa nomineringar har höjt mina förväntningar något enormt. Jag avskyr att bli besviken på filmer som jag har trott ska vara bra. När det nu är klart att den bara vann 2 av 13 nomineringar kanske jag ändå kan se den utan skyhöga förväntningar. Den vann i båda birollskategorierna. Bästa manliga biroll gick till Jan Josef Liefer och Bästa kvinnliga biroll till Cecilia Nilsson. Inga huvudrollspriser till höjdarfilmen (som inte ens hade någon nominerad bland männen). Det är sådant som gör mina förväntningar på denna film så splittrad. En film som lyfts upp av sina bikaraktärer är tyvärr ingenting jag skulle rekommendera.

Jag vågar nog påstå att ingen film blev kvällens vinnare. Många vann i två kategorier vardera. Å andra sidan har Ruben Östlund nominerats två gånger tidigare (för filmen De ofrivilliga i kategorierna Bästa regi och Bästa manus år 2009. Den här gången vann han i kategorin Bästa regi för filmen Play.

Och så filmen som utsågs till Årets bästa film: Apflickorna av Lisa Aschan! Filmen vann även för Bästa manus och Bästa ljud. Det gjorde att den hamnade på delad första plats i antalet baggar med filmen Kronjuvelerna av Ella Lemhagen. Den filmen vann i kategorierna Bästa kostym, Bästa scenografi och Bästa visuella effekter, alltså inte i någon kategori av tidigare års kategorier. Vilken tur för Ella Lemhagen och hennes film att de nya kategorierna fanns med i år!