Casino är Martin Scorseses andra stora gangsterfilm efter succén med Maffiabröder. Men Casino håller en helt annan ton och har en helt annan stämning. Från de smutsiga gatorna beger sig Scorsese till lyxen i Las Vegas. Casino är inte bara bitvis en enastående och högst realistisk gangsterskildring som många har bland sina favoritfilmer. Den brukar dessutom toppa alla listor över casinofilmer. Lite märkligt kan det nästan tyckas, eftersom handlingen inte rör sig om spännande gamblingscener. Filmen rör sig i stället kring själva världen i Las Vegas, driften av ett Casino och allt omkring detta, exempelvis utpressning och pengatvätt.
Roger Ebert skriver: ”There is a universal need to believe in an outfit that exists outside the rules and can get things done.” Så sant. Casino handlar just om en fungerande värld utanför lagen som styrs enligt egna villkor.
Regissören Scorsese parar ihop Robert De Niro och Joe Pesci. Den förstnämnde är självklart lika lysande som alltid. Lika intressant är Joe Pescis ovanligt nedtonade stil. De bildar ett riktigt bra team. De Niro spelar Ace Rothstein som från början är luttrad ”bookie” på Tangiers hotel casino. Han ser Las Vegas som den perfekta vägen till framgång. Pesci är ”Nicky”, en gammal kamrat till ”Ace” och gangster som skickas till Vegas för att bevaka maffians intresse.
Med Sharon Stone som den kvinnliga huvudrollen som hyfsat korkade ex-prostituerade Ginger skapas ett drama där allt som Ace har byggt upp kan falla som ett korthus. Stone blev nominerad till en Oscar för bästa skådespelerska för den rollen.
I en annan roll ser vi James Woods som hallick och knarklangare som utnyttjar Gingers drogberoende. Woods ville nästan desperat jobba med Scorsese och lämnade ett meddelande till regissören: “Any time, any place, any part, any fee”
Filmen är överlag oerhört välspelad och mycket realisktskt skildrar. De där grova, överdrivna karaktärerna från exempelvis Gangs of New York slipper vi. Och som sagt är filmen välgjord, vacker och bitvis rätt pampig med casinomiljöerna.
Det är ett särskilt berättargrepp som är filmens riktiga svaghet. Som ”Filmcritic.com” uttrycker det: ”Martin Scorsese has one problem: He’s in love with the sound of his own voice, …” Ja, men snarare ”berättarröster”. Oavbrutet genom filmen berättas en stor del av handlingen genom en over-voice-dialog mellan De Niro och Pesci. Scorsese själv har sagt att han ville bevara det litterära originalets kvaliteter och komma den så nära som möjligt med filmen. Casino bygger på Nicholas Pileggis roman Casino: Love and Honor in Las Vegas
Problemet med filmen Casino är att genom den monologbaserade stilen blir filmen något monoton. Berättartempot växlar inte särskilt och filmen är lång. Tre timmar. Om filmen och skildriningen inte hade varit så pass bra, så skulle det kunna ha blivit en enda lång tågresa där det upprepade rälsljudet blir sövande. Filmen blir inte heller varken bättre eller sämre av att ordet ”Fuck” förekommer 422 gånger.
Om man finner filmen och karaktärerna intressanta och man orkar hålla sig hyfsat fokuserad så blir det ändå rätt intressant mot slutet. Business i Las Vegas kan bli för stor och när man inte kan separera det privata från det professionella yrkeslivet, så blir det svårt. Och dessutom när Maffian hela tiden hänger på låset och vill ha sin del av kakan, ja då blir det riktigt jobbigt.
Casino är som helhet en delvis lysande film och som sagt otroligt välgjord. Lite väl lång för sitt eget bästa och over-voice-berättandet gör filmen förvånansvärt ”ofilmisk”. Ska man summera filmen med ett betyg blir det i vilket fall en fyra.
Betyg = 4/5
