Jo, det är faktiskt stor skillnad mellan shock och suspense. Men det kanske man inte alltid tänker på? Spänning som spänning? Men tänk efter själv: Skräckfilmer använder sig av chockeffekter medan thrillers handlar om att bygga upp spänning. Eller är det så enkelt? Chock innebär en plötslig effekt, något som överrumplar dig. Förhoppningsvis vet du inte vad som kommer att hända och det händer förmodligen så plötsligt att du inte hinner värja dig. Hänger du med?

Men vad är då suspense? Jo, det är ju när du själv vet vad som ska hända, eller när du tror att du vet vad som ska hända. Du är alltså steget före karaktärerna och vet mer än dom. Förhoppningsvis sitter du som på nålar och biter på naglarna. Helst skulle du vilja säga till karaktärerna: ”Men titta under bordet för fan, det står ju en bomb där!” Eller nåt i stil med: ”Det är ju butlern som är mördaren, är du korkad eller?!” Men efter en chockeffekt så bara sitter du där med öppen mun och undrar om det som hände verkligen hände. Eller så gömmer du dig under kudden. En mera luttrad kille sitter där och myser med ett stort leende medan den lättskrämda tjejen försöker använda honom som skydd.

Om du har sett en del av Alfred Hitchcock så vet du helt säkert att han kallas för ”The Master of Suspense”. Du har helt lika säkert inte missat filmen Psycho. Men är det inte lustigt då att en av de filmer som han är absolut mest känd för i själva verket inte alls handlar om suspense? Fundera lite på filmen. Vet du någon gång vad som ska hända? Är du någon gång före huvudkaraktärerna? Nåjo, det finns en del suspense i början av Psycho, den börjar som en ”vanlig” Hitchcock-film, men den bygger inte på de vanliga plot-elementen, tvärtom. Den här filmen handlar alltså om att chocka åskådaren, inte om att bygga upp spänning. Så The Master of Suspense är också en mästare på att skrämmas. Det vet vi redan, men visst är det intressant att han hanterar två så skilda sätt att fånga publiken och manipulera åskådaren? Och visst gör han det bra!? Medan andra regissörer sysslar med att strukturera manus enligt olika modeller verkade Hitchcock vara fokuserad på en enda sak, nämligen att manipulera, lura och fånga in åskådaren, något som ingen har gjort bättre varken tidigare eller senare.

Men om vi lämnar Hitchcock-hyllningarna och återgår mer till topics, är det inte märkligt att varken thrillers eller skräckfilmer är särskilt intressanta idag? När vis ser ”spännande filmer” eller ”rysare” så vet vi exakt vad som ska hända hela tiden. Det brukar varken finnas spänningsmoment eller någon gång vi verkligen blir överrumplade. Hollywood-filmer håller sig till strikta manusmodeller, klichéer och allt annat som motverkar både shock och suspense. Det här är nog också varför asiatisk och andra kulturer egentligen lyckas bättre än Hollywood idag när det gäller att skapa filmer som faktiskt levererar både spänning och kan chocka. Jag vet inga filmer under de senare tio åren som har varit mera spännande än exempelvis Park Chan-Wooks Hämnd-trilogi samt ett antal thrillers från Hong Kong. Jag känner inte heller till några skräckfilmer idag som slår det från Sydkorea och Japan. Hollywood-modellen kanske är ett bra sätt att strukturera och begripliggöra en berättelse, men den nuvarande filmkulturen i Hollywood tycks motverka all form av suspense och shock. Är det inte i själva verket så att filmen behöver något fräscht, udda eller annorlunda för att verkligen kunna uppfylla kriterierna för både shock och suspense? …Food for thought…

Läs flera artiklar: 
– Kubricks filmer och hyckleriets ansikte
– Stämningsfulla skräckfilmer
– Filmklichéer: Glasögon
– Mary Rose, filmen som Hitchcock inte hann göra