Okej, vad säger man om årets gala? Petra Mede försöker vara rolig genom att dissa publiken för sina namn. Ruben Östlund blir kallad Lisa och antalet nya nomineringar jämförs med antalet Skarsgårdare. Samma sak varje år. Jag vet inte vad det är jag har för problem, för egentligen tycker jag faktiskt om Petra Mede, hon är en skarp person som kan komma med riktigt klockrena skämt ibland. Men i Guldbaggesammanhang känns det alltid som samma sak. Det här är i och för sig bara Medes andra år som värd för galan, men ändå ingenting nytt och spännande.
Nytt är i alla fall de nya priskategorierna. Dessa är viktiga kategorier som representeras i de flesta större filmgalor världen över. För vad vore film utan musik, ljud, klippning, kostym, mask, visuella effekter och scenografi? Varför har inte dessa kategorier representerats förrän nu? Mycket underligt.
Det mest intressanta bland årets nomineringar är att en enskild film nominerats i 13 olika kategorier av 19 möjliga. Simon och ekarna, av Lisa Ohlin. Jag har ännu inte sett filmen och ska inte uttala mig allt för mycket om den, men en av anledningarna till att jag inte har sett den är tyvärr för att alla dessa nomineringar har höjt mina förväntningar något enormt. Jag avskyr att bli besviken på filmer som jag har trott ska vara bra. När det nu är klart att den bara vann 2 av 13 nomineringar kanske jag ändå kan se den utan skyhöga förväntningar. Den vann i båda birollskategorierna. Bästa manliga biroll gick till Jan Josef Liefer och Bästa kvinnliga biroll till Cecilia Nilsson. Inga huvudrollspriser till höjdarfilmen (som inte ens hade någon nominerad bland männen). Det är sådant som gör mina förväntningar på denna film så splittrad. En film som lyfts upp av sina bikaraktärer är tyvärr ingenting jag skulle rekommendera.
Jag vågar nog påstå att ingen film blev kvällens vinnare. Många vann i två kategorier vardera. Å andra sidan har Ruben Östlund nominerats två gånger tidigare (för filmen De ofrivilliga i kategorierna Bästa regi och Bästa manus år 2009. Den här gången vann han i kategorin Bästa regi för filmen Play.
Och så filmen som utsågs till Årets bästa film: Apflickorna av Lisa Aschan! Filmen vann även för Bästa manus och Bästa ljud. Det gjorde att den hamnade på delad första plats i antalet baggar med filmen Kronjuvelerna av Ella Lemhagen. Den filmen vann i kategorierna Bästa kostym, Bästa scenografi och Bästa visuella effekter, alltså inte i någon kategori av tidigare års kategorier. Vilken tur för Ella Lemhagen och hennes film att de nya kategorierna fanns med i år!
Verkligen. Det var INTE roligt. Jag genomled dessa två timmar med betoningen på led. Sedan har det ju varit ett rätt träigt filmår. Men ett scenografipris var efterlängtat.
Petra Medes skämt var plågsamma. Humor är svårt. Tänk om man någon gång skulle prova ett annat grepp och faktiskt göra det liksom på allvar. Låta oss frossa i vår passion för film snarare än att skratta bort det i en grimas?
Jag var lite besviken över att upphovsmannen till At Night I Fly inte var på plats. En av de få filmer som jag verkligen brydde mig om.
Apflickornas segertåg i kritikersverige är obegripligt. Är det de Niros intresse för filmen som har gjort alla helt tossiga?
Jag kan inte annat än hålla med. Kan man inte hålla uppe nivån är det väl bättre att göra något liiiite mera seriöst. Se bara på den svenska idrottsgalan. Det är så enormt mycket mer klass och stil och ändå lyckas man få med lite humor. Arrangörerna verkar ta den galan hundra gånger mer seriöst. Usch för svensk film och attityderna till film i Sverige.