Stanley Kubrick (1928-1999), en av världshistoriens mest hyllade filmskapare, gav sig på en rad olika genrer och stilar som period-, gangster- och krigs-, science fiction-film. Även om regissören var mindre produktiv jämfört med många andra har han bredd genom alla de genrer han provat på. Kubrick är närmast unik i detta avseende, att i stort sett varje film tillhör en egen genre. Men inte nog med detta redan anmärkningsvärda – att en filmskapare lyckats framställa så många mästerverk i så vitt olika genrer – vi kan dessutom konstatera att Kubricks verk blev plagierade och stilbildande för en hel generation filmskapare.

Kubrick – hyckleriets Satiriker

Det är lätt att bländas av hantverksskickligheten och berättarglädjen i Kubricks filmer. Det är nog därför regissören främst har framställts som en tekniskt briljant regissör och de samhällskritiska inslagen tonas ner.  I själva verket var Kubrick inte bara briljant filmskapare, utan i mångt och mycket en satiriker. Ett av mästerregissörens främsta kännetecken är faktiskt just satiren.

 

Som en röd tråd genom mycket olika filmer finns förvisso en omisskännlig precision och fingertoppskänsla, men också ett särskilt förhållande till samhället. Detta kan bäst formuleras som ett ironiskt distanstagande. Kubrick såg hyckleriet i samhället, som hos den uppblåsta, pretentiösa överheten och skildrade detta med en enorm träffsäkerhet och finkänslighet. I flera av sina filmer gav Kubrick hyckleriet ett ansikte.

 

Paths of Glory (Ärans Väg) – vansinnets prestige

Den första av Stanley Kubricks filmer som skapade rubriker och orsakade debatt var klassikern Paths of Glory ( Ärans väg, 1957) där inte bara krigets vansinne fick ett ansikte, utan även byråkratin och de makthavare som styr bakom fronten. I Path of Glory, baserad på Humphrey Cobbs roman från 1935, skildras den franska armén under första världskriget. Armén vill skicka ut en sliten trupp på ett självmordsuppdrag som vägrar lyda ordern. Därefter ges ordern om att avfyra skott mot den egna truppen.  Krigsmakten är därefter mer intresserad av att föra ett rättsligt krig mot sina egna soldater än att mobilisera dem mot den tyska fienden.

 

Från början var United Artists och Kubrick överens om att ge filmen Paths of Glory ett lyckligt slut för att blidka publiken och kunna tjäna mer pengar. Under inspelningens gång ändrade Kubrick slutet och produktionsbolaget lät det passera.Kirk Douglas som gör huvudrollen ”Dax” skall ha förälskat sig i manuset och utbrustit: ”Jag tror inte att vi kommer att tjäna ett öre på den, men vi måste gör filmen!”

Kirk fick i stort sett rätt. Filmen blev ingen större publikframgång. Däremot orsakade filmen debatt vilket bland annat innebar att Path of Glory blev bannlyst i frankrike för att den gav en så pass negativ bild av den franska armén. Dessutom skedde samma sak i Spanien under diktatorn Fransisco Franco på grund av hur själva krigsmakten skildrades. Filmen förblev förbjuden i Spanien ända fram till 1986, 11 år efter Francos död.

 

Dr Strangelove och kalla krigets kärnvapenhysteri

 

Dr. Strangelove or How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb är den bitande och älskade satiren över det kalla kriget och kärnvapenupprustningen. Filmen kan sägas ta vid där Path of Glory slutar då även denna film, Dr. Strangelove handlar om byråkratin bakom krigsmakten. Den mänskliga faktorn i kombination med makthavarnas egen prestige och fasta regelverk visar sig vara förödande.

 

Trots att berättelsen är skruvad och rollerna mer eller mindre utformade som karikatyrer, flertalet av Peter Sellers, har vår samtidshistoria visat att Kubricks satir låg ännu närmare verkligheten än vad filmkritikerna anade. Mycket var inspirerat av verkliga händelser, som General Rippers paranoia som delvis byggde på  en konspirationsteori vilken var framträdande under början 1960-talet i de konservativas politk.

 

USAs regering avfärdade Kubricks scenario med ett kärnvapenkrig uppstått av en olyckshändelse eller genom den mänskliga faktorn. Scener ur filmen visades för kongressen och vissa ansåg att förde fram viktiga frågor, som att vikten av att rätt information verkligen kommer fram under en kärnvapenkris.

 

A Clockwork Orange, Barry Lyndon & Eyes Wide Shut

 

Path of Glory och Dr. Strangelove utgör de tydligaste och mest självklara exemplen på Stanley Kubricks avsky inför uppblåst, hycklande övermakt. Men det finns inslag i flera andra filmer. Framförallt älskade Kubrick att göra filmer med antihjältar som huvudroller, personer som är allt annat än sympatiska i sitt handlande. I Kubricks A Clockwork Orange ser vi Alex, en våldsam gängledare utan skruppler hjärntvättas av ett hycklande samhällssystem. Därefter låter sig Alex bli använd i ett politiskt spel som bygger på personlig vinning. Skildringen av samhället och dess produkt går således hand i hand. Alex är helt och hållet en produkt av samhället och inget offer som liknar de i samhällskildringar som i Les Miserables.

 

Captain Quinley i Barry Lyndon och faktiskt Barry själv, är två hycklare personifierade. Quinley är uppblåst och självgod med överdrivna gester och stor självbild, men visar sig vara en fegis som darrar okontrollerat i duell. Barry själv framstår ännu mer i originalromanen som en person som ljuger om sig själv och sina förvärv genom sin egen berättarröst, alltså bokens ”jag”.  I filmen blir Barry mer en lycksökare som tar sig vatten över huvudet och inte klarar av den situation som han själv har försatt sig i. Romanen är en orgie i hyckleri och hycklande, främst militärväsendets och överklassens och det är därför inte svårt att förstå varför Kubrick fattade tycke för just ”Barry Lyndon”.

 

Huvudersonen i Eyes Wide Shut, spelad av Tom Cruise, är också en hycklare i egen person. Han bedrar sin fru, gestaltad av Nicole Kidman, genom hela sin person och allt sitt handlande. I efterhand kan man fråga sig om det inte fanns ett drag av verklighet i parets relation. Kammarspelet, den mest sofistikerade av Kubricks dramer, blev oavsiktligt en ironisk skildring av verkliga missförhållanden.

 

Samhällskritiken och satiren finns i fler av Stanley Kubricks filmer, som i Full Metal Jacket där kriget återigen belyses och i 2001 – A Space Odyssey som fantiserar över den tekniska utvecklingen och maskinens. Men satiren och samhällskritiken blir som tydligast där de personifieras genom enskilda karaktärer och deras handlingar eller oförmågan därtill.

David Roth-Lindberg

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print