1970-talet var en gyllene era för Hollywood, och idag talar man ofta om att decenniet blev startskottet för superregissörer som Scorsese, Coppola och Spielberg. Det är ett välkänt faktum att de flesta moderna filmer står i skuld till dessa herrar. Men för mig är det ändå inte någon av deras verk jag ser framför mig när jag tänker på det amerikanska 70-talet, vilda taxiförare, gudfäder och hajar i all ära. Nej, den bästa sammanfattningen av det tumultartade amerikanska decenniet får man i Alan J Pakulas ”paranoiatrilogi” – Klute, The Parallax View och All the President’s Men. På ytan har hans tre thrillers inte så mycket med varandra att göra, och Pakula hade inte heller en trilogi i åtanke när han gjorde dem, men som det efterkonstruerade namnet antyder löper en röd tråd av förföljelsemani genom dem alla. En mani som, i takt med att misstron mot politiker och auktoriteter ökade, snart fanns hos var och varannan amerikan.

Regissör Alan J Pakula

Först ut i trilogin var Klute från 1971. Den är döpt efter Donald Sutherlands hygglige polis, men det är Bree, en prostituerad kvinna spelad av Jane Fonda, som är filmens verkliga huvudperson. En vän till Klute har försvunnit och via några perversa brev i vännens skrivbord leder spåren till Bree. Hon är till en början motvillig att samarbeta, men på grund av en känsla av att vara förföljd som inte vill försvinna väljer hon ganska snart att släppa Klute in på livet.

Klute knackar på hos Bree

Brees oro till trots handlar Klute, liksom övriga delar i trilogin, mer än personlig rädsla snarare om ett samhälle där den paranoides alla farhågor besannas, där förföljelsemanin är befogad – om än till de flesta medborgares ovisshet. Avlyssning och dold inspelningsteknik hade använts i tidigare filmer, men i Klute var det förmodligen första gången den drabbade ”vanliga människor”.

Filmen är dock inte utan sina brister. Ett återkommande inslag är Brees sessioner hos en psykolog som, trots Pakulas kunnighet (innan han gav sig in på filmspåret hade han börjat utbilda sig till psykoanalytiker), känns ganska banala och ointressanta. Hennes relation till Klute ter sig också klyschig. Men det är uppfriskande (om nu något sådant kan vara uppfriskande) att ondskan inte (enbart) representeras av individuella skurkar, utan också välrespekterade auktoriteter. Och Michael Smalls musik tillsammans med de ofta mörka bilderna skapar en obehaglig, krypande känsla. Klute och Bree framstår som väldigt ensamma, nästan utlämnade till okända krafter, i den stora, opersonliga staden.

Bree i sin mörka lilla lägenhet

Om Klute bara antyder att det finns enskilda individer som missbrukar sin makt, så är The Parallax View (1974, sv titel Sista vittnet) i det närmaste övertydlig i sin kritik av det korrumperade samhället. Filmen inleds med att en senator, och tillika presidentkandidat, blir skjuten högst uppe i Seattle Space Needle och skulden läggs på den ensamme revolverman som kastar sig ut från byggnaden alldeles efter dådet. Men journalisten Joe Frady, spelad av Warren Beatty, börjar ana oråd när det ena vittnet efter det andra plötsligt dör. När han så försöker gå till botten med vad som hänt, uppdagar sig en märklig historia som innefattar ondskefulla småstadspoliser, barslagsmål, biljakter och en topphemlig, konspirerande organisation kallad Parallax.

Frady utbyter topphemlig info på neutral plats

Mest minnesvärd i denna fantastiska kompott är hjärntvättsscenen, som bär tydliga spår av både A Clockwork Orange och The Manchurian Candidate. Överlag känns allting draget ett par varv för långt. Och i enlighet med det vill ingen heller riktigt tro på Beattys karaktär. Återigen är det en huvudperson som verkligen är jagad, men i andras ögon mest framstår som paranoid. Hjärntvättade mördare som egentligen går någon annans ärenden, sånt kan väl ändå inte hända?

Är du redo att hjärntvättas?

Men parallellerna till verkliga händelser i det amerikanska samhället är alldeles för tydliga för att kunna vifta bort handlingen som osannolik. Under 60-talet mördades flera amerikanska politiker och medborgarrättsledare, och varje gång var det en ensam revolverman som befanns skyldig. Vid tiden för premiären var Watergateaffären på väg att nystas upp, med president Richard Nixons avgång bara någon månad bort. Synen på Vietnam-kriget som ett rent misslyckande hade också blivit alltmer utbredd. Det amerikanska folket började på allvar misstro sitt eget land. I ljuset av detta är The Parallax View, trots att dess spektakulära handling ibland nästan når James Bond-nivåer, ett briljant tidsdokument.

The Parallax View - ett tidsdokument

1976 kom All the President’s Men, trilogins klimax. Den bygger på journalisterna och Bob Woodward och Carl Bernsteins bok om tidigare nämnda Watergateaffär. Tillsammans avslöjade de den republikanske presidentens inblandning i ett inbrott i demokraternas huvudkontor. Pakula valde att återge historien på ett extremrealistiskt sätt och idag benämns den ofta som världens bästa journalistfilm. Förmodligen med rätta, jag har i alla fall inte sett någon bättre, men dess verkliga förtjänst är som avslutning på paranoiatrilogin.

Bernstein (Hoffman) och Woodward (Redford) diskuterar jobb över en snabblunch

Den finns inte där från början, men allt eftersom Woodward (Robert Redford) och Bernstein (Dustin Hoffman) gräver djupare i bakgrundshistorien till inbrottet i Watergatebyggnaden växer känslan av att någon, eller något, alltid ligger steget före dem. Alla människor de träffar är ovilliga att dela med sig av information, även de som först påstått sig vilja prata. Den enda som vill avslöja något är Woodwards hemliga källa, kallad Deep Throat, men i det fallet känns allting om möjligt ännu mer överväldigande och ogreppbart. När Woodward vill komma i kontakt med sin källa ska han hänga ut en röd flagga på sin balkong på kvällen (fans av Arkiv X känner igen idén). Morgonen efter har ett nummer ringats in i hans tidning, vilket anger tiden för ett hemligt möte på den avtalade platsen – ett parkeringshus i stans utkanter. Dessa detaljer är helt och hållet sanningsenliga, och den verklige Woodward har själv sagt att han aldrig förstått hur Deep Throat kunde se den röda flaggan, än mindre hur numret kunde ringas in i hans personliga morgontidning. Man kan bli paranoid för mindre.

Hemligt möte i parkeringshuset

Deras möten i det skumma parkeringshuset är också obehagliga. Det mörka bildspråket känns igen från Klute och musiken likaså. Varje passerande bil, varje litet ljud, upplevs som hot. Och trots att det är allmän kännedom hur berättelsen slutar är filmens sista halva olidligt spännande. Den fortsätter till och med vara det efter flera omtittar – vilket antagligen beror på det mångbottnade slutet. Nixon hängs ut som en individuell skurk, rättvisa har skipats och ordningen återställts. Den ultimata konspirationen. Men Pakulas obesvarade frågor finns kvar hos tittarna. Hur kunde något sånt här hända? Och hur kan man veta att det inte kommer göra det igen? Var Nixon inte bara en simpel syndabock? Fanns det inte fler personer bakom? Eller är jag paranoid?

Pakula skulle komma att göra många fler filmer, och i thrillers som Presumed Innocent och The Pelican Brief återkom han till tematiken från 70-talets pärlor, ibland med direkta hänvisningar till sina tidigare verk. De har setts i andra filmer också – möten på neutrala platser (parker i Washington, nöjesfält), dörrknackning hos ljusskygga vittnen, scener där huvudpersonerna inser att de är avlyssnade – och alla har de inspirerats av Pakula. Men lika övertygande och välgjort som All the President’s Men har ännu ingen varit.