Inspirerad av en kortare semester i Paris vill jag tipsa om tio franska guldkorn från det senaste årtiondet. Några av dem fick en del uppmärksamhet här hemma, andra på sin höjd en positiv recension i SvD, men gemensamt för dem alla är att det inte talas särskilt mycket om dem i svenska medier längre. Synd, för Frankrike har under 00-talet varit Europas överlägset mest intressanta filmnation och stundtals nått höjder de inte varit i närheten av sedan 60-talets nya våg.

Så låt oss ta en titt på några av ostätarnas bästa filmer från decenniet som gick. Där finns såväl socialrealistiska kommentarer om ett land i kris som absurda historier och rena thrillers.

En välmenande Harry?

Harry, en vän som vill dig väl (Harry – un ami qui vous veut du bien)

Michel är på väg med familjen till deras sommarhus när han möter Harry, en gammal klasskamrat. Rätt som det är har Harry bjudit in sig själv till sommarhuset och sedan dröjer det inte länge innan han gjort sig till en del av Michels liv. Dessvärre verkar Harry inte ha alla hästar i stallet, och snart börjar det hända otrevliga saker. Dominik Molls film är en dråplig, svart komedi i bästa Hitchcock-anda, och Sergi López (mest känd för sin roll i Pans Labyrint) är både roande och oroande som den mystiske Harry.

Charlotte Rampling som Marie

Under sanden (Sous le sable)

François Ozon har regisserat många märkliga filmer av varierande kvalitet, men med Under Sanden träffade han helt rätt. Den alltid skickliga Charlotte Rampling spelar Marie, vars man en dag simmar ut i havet och försvinner. Han antas vara död, även om någon kropp aldrig hittas, men Marie fortsätter leva i tron att han inte är det. Hon till och med för konversationer med honom, som vore han där med henne. Som åskådare få vi också se den inbillade maken framför henne, vilket skapar en olustig känsla men samtidigt ger en inblick i hennes förvrängda uppfattning av tillvaron. Självaste Ingmar Bergman gillade filmen, och visst finns det likheter mellan flera av hans karaktärer och Marie.

Vincent Cassel och Emmanuelle Devos

På mina läppar (Sur mes lèvres)

Jacques Audiard har hyllats för både Mitt hjärtas förlorade slag och En profet, men se hellre denna historia om den trevande relationen mellan hörselskadade Carla och kåkfararen Paul. Det är en välgjord thriller med ett spännande och överraskande slut, men det som lyfter filmen över annat i genren är inblicken i Carlas ensamma, och stundtals knäpptysta, liv. Emmanuelle Devos imponerar i huvudrollen och Vincent Cassel är trovärdig som den kalla hårdingen Paul.

Time Out

Time Out (L’emploi du temps)

Den första av 00-talets franska filmer om män som tar till drastiska metoder efter att ha blivit arbetslösa. När Vincent förlorar sitt jobb vågar han inte berätta det för sin familj, istället hittar han på en historia om en helt ny tjänst på självaste FN. Vi får sedan följa Vincent under dagarna, när han kör omkring med sin bil, smyger in på arbetsplatser, spionerar på gamla vänner eller bara promenerar i skogen och stirrar tomt framför sig. Till en början framstår han som en lätt tragikomisk figur, men under filmens gång blir det allt mindre komiskt och mer tragiskt. Scenen när han tror sig bli påkommen med att prata med sig själv i mobilen ute i skogen är hjärtslitande. Lauren Cantet (mest känd för Mellan väggarna) har gjort ett långsamt och stämningsfullt mästerverk om vårt skrämmande stora behov av jobb som identitetsskapare.

Motståndaren

Motståndaren (L’Adversaire)

Nicole Garcias film påminner till stor del om Time Out, men bygger på en sann och betydligt mörkare historia om en man som mördade sina barn, sin fru och sina föräldrar efter att det uppdagats att han inte var den människa han låtsats vara under otroliga 18 år. Time Out är den bättre av de två filmerna, men det är intressant att se Garcias försök att förklara den fruktansvärda historien och reda ut mannens många livslögner.

Far och förövare

Sonen (Le fils)

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är förvisso belgare, men Sonen är en delvis fransk produktion och de har hämtat mycket inspiration från fransosen Robert Bresson. Precis som i den gamle mästerregissörens filmer är tempot extremt lågt och känslan av realism är i det närmaste total. Skillnaden är att medan Bressons stil ofta framstår som smått poetisk, känns Dardennes snarare dokumentär. Sonen som ger filmen dess namn har mördats, och vi följer den sörjande pappan som jobbar med rehabiliterande jobb för ungdomsbrottslingar. Av ett misstag hamnar sonens mördare hos honom, och han tar sig an pojken som sin skyddsling, utan dennes vetskap om vem han är. Det låga tempot är nästan hypnotiserande, samtidigt som man hela tiden upplever en känsla av obehag. Vad har egentligen pappan i kikaren? Vet han det ens själv?

Bruno förföljer en av sina konkurrenter

Mördande konkurrens (Le couperet)

En till på temat arbetslösa män. Bruno får sparken när hans företag väljer att outsourca hans tjänst. Bara att söka nya jobb, tänker han, men när han inte får något av dem blir det för mycket för hans stolthet. Så han finner en oväntad, men effektiv lösning på problemet – mörda konkurrenterna. Till skillnad från de andra arbetslöshetsskildrarna Cantet och Garcia har Costa-Gavras inte sneglat så mycket på genrens brittiska kungar, Mike Leigh och Ken Loach, utan istället gjort en svart komedi. Satiren är kanske inte särskilt subtil, men desto mer uppfriskande.

Finmiddag i villaförorten

Lemming (Lemming)

Dominik Moll beger sig till samma medelklassförorter som i arbetslöshetsfilmerna, men Lemming är betydligt mer mystisk än ovan nämnda filmer. Det unga paret Alain och Bénédicte hittar en död lämmel i avloppet (varför fick filmen inte bara heta Lämmel?), och det blir starten på en rad underliga händelser som involverar både självmord och besatthet. Om Harry var en modern Hitchcock så har Moll här blandat upp de influenserna med en stor del Lynch. En lätt surrealistisk vision av “the suburbs” som förgylls av vackert och atmosfäriskt foto.

"Mustasch? Du har väl aldrig haft mustasch..."

Mustaschen (La moustache)

Moll i all ära, det är ändå Emmanuel Carrère som gjort den allra mest udda filmen om krisande franska män. Efter att ha varit mustaschprydd i över 15 år bestämmer sig Marc för att raka av sin snorbroms. Men varken hans fru eller hans vänner märker någonting, och när han upprört upplyser dem om vad han gjort svarar de bara “du har väl aldrig haft mustasch?”. Detta orsakar en identitetskris hos Marc, och snart börjar han undra om han inbillat sig allting, eller än värre, om alla konspirerar mot honom. Vincent Lindon spelar rollen som den förvirrade Marc perfekt, och Emmanuelle Devos (favoriten från På mina läppar) är lysande som hans komplexa fru. Det går att dra paralleller till äldre filmer, 60-talsklassikern The Swimmer har vissa likheter, men faktum är att Mustaschen är en helt unik film.

Pianisten och bladvändaren

En studie i hämnd (La tourneuse de pages)

Strunta i den töntiga titeln, svenska översättare har uppenbarligen inte kommit särskilt långt sedan 1958 (då Vertigo, med sin katastrofala svenska titel En studie i brott, släpptes). Det ska dock erkännas att Denis Dercourts thriller lånat en del från Hitchcock, Mélanie är en iskall skurk i samma klass som Marnie. Som tioåring misslyckas hon vid antagningen till en väl ansedd musikutbildning, på grund av en otrevlig medlem i juryn. Vid tjugo år börjar hon som bladvändare (vilket också är vad filmens egentliga titel betyder) åt en skicklig pianist, tillika samma gamla otrevliga jurymedlem. Arbetardotterns intåg i pianistens borgerliga familj har klara likheter med Ceremonin, men medan det i Chabrols film till en början är oklart vad den unga antagonisten har i sikte, så gör Dercourt, på klassiskt Hitchcock-manér, det tydligt redan tidigt vad Mélanie har för intentioner. Déborah François tolkning av huvudrollen är mästerligt återhållsam. En underbar nagelbitare.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print