2010 har varit ett minst sagt ojämnt filmår. Filmmedias skribenter David, Sara och Gustav är eniga om att det har varit få riktigt klockrena femmor bland årets filmer 2010. Däremot har det varit en hel del besvikelser,  kanske mycket på grund av lite väl stor hype runt vissa filmer. Men också har marknadsföringen kring andra gett upphov till felaktiga förväntningar. Ett exempel är Tim Burton’s Alice in Wonderland som visade sig rätt sent vara en ren barnfilm, en produktion hårt styrd av Walt Disney-koncernen.

Gustav, Sara & David berättar här om sina favoriter under filmåret 2010, samt vilka filmer de ser mest fram emot 2011!

————————————————————–

Gustav summerar

Årets bästa filmer 2010:

Mary and Max

Historien om åttaåriga Marys och 44-årige Max brevväxling är en av de finaste som berättats på film de senaste åren. Det behövs inga ”riktiga” bilder för att berätta om ensamhet och utanförskap, Adam Elliots animerade figurer ser mer uttrycksfulla ut än många skådespelare, och med hjälp av Toni Collettes och Philip Seymour Hoffmans röster känns de helt mänskliga.

Somewhere

Det ljuva kändislivet. Somewhere är en uppdatering av Fellinis nu 50 år gamla film. Den är visserligen inte tre timmar lång, och Sofia Coppola har skippat all form av religiös symbolik, men det är samma märkliga värld som skildras. Det tar en stund att vänja sig vid det extremlåga tempot, men långsamt dras man in i stjärnskådespelaren Johnnys (Stephen Dorff) absurda, hedonistiska och i slutändan ganska tomma tillvaro.

Adventureland

Egentligen är det helt logiskt, 80-talet har ju gått igen i både mode och musik de senaste åren, men jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle få se filmer som Fast Times at Ridgemont High, Sixteen Candles och Breakfast Club igen.

Det fortsatte berättas om amerikanska tonåringar som går i skolan, eller just tagit studenten, under både 90- och 00-tal, men inte på samma sätt. Antingen blev det för flåsigt (American Pie), för stiliserat (Donnie Darko, Napoleon Dynamite) eller bara för mycket sport/hejarklack (Friday Night Lights, Bring It On). Fram till Adventureland, vill säga. Greg Mottolas tredje långfilm har hämtat det mesta och det bästa från de klassiska high school-komedierna. Under de inledande minuterna känns det nästan som att tiden stått stilla sedan 1987, då historien utspelar sig. Samtidigt är det mer än bara pastisch, 80-talets ibland lite väl överdrivna humor har bytts ut mot en mer sympatisk indiekänslighet. Det är fortfarande dråpligt emellanåt, men med en mer autentisk känsla, som jag tror vi har Freaks and Geeks att tacka för (Mottola har samarbetat med Judd Apatow tidigare).

Grundhistorien är enkel, James har nyss tagit studenten och jobbar nu på en andra klassens nöjespark. Där möter han nya vänner och blir olyckligt kär. Ibland behöver en film inte mer än så. Mottola är mer intresserad av trovärdiga karaktärer än avancerade händelseförlopp. Triangeldramat mellan James, Em och Mike är både rörande och underhållande, och Jesse Eisenberg, Kristen Stewart och Ryan Reynolds är perfekta för rollerna. Dessutom kryllar det av minnesvärda personporträtt på nöjesparken – Bill Hader och Kristen Wiig (från Saturday Night Live) som bittra chefer, Margarita Levieva som killfavoriten Lisa P och Martin Starr som den egensinnige Joel, för att nämna några.

Som kronan på verket bjuds det på ett fantastiskt soundtrack. Välvalda 80-talslåtar (några från 1987, några äldre, men aldrig nyare) varvas med klassiska alster av Velvet Underground, Lou Reed och Big Star. Och för originalmusiken står indieveteranerna Yo La Tengo.

I korthet har Adventureland allt jag vill få ut av en underhållande film. Jag önskar bara att den kommit tio år tidigare, då hade den blivit en del av mitt liv. Nu är den bara en av årets bästa filmer.

Bubblare – En enda man, Igelkotten, Shutter Island.

Filmer jag ser fram emot under 2011:

Norwegian Wood

De första recensionerna har inte varit så positiva, men tanken på att få se den vackra Murakami-historien berättad av Anh Hung Tran får fortfarande mitt hjärta att slå lite snabbare.

The Tree of Life

Terrence Malick har regisserat tre odödliga mästerverk. Hans fjärde film, The New World, har jag, precis som Sara, inte vågat se än, av rädsla för besvikelse. Förhoppningsvis är han tillbaka i gammal god form med The Tree of Life.

Tintin: Enhörningens hemlighet

Egentligen är jag ganska tveksam till hela Tintin-projektet. Jag älskade de flesta albumen när jag var liten, och några av dem håller att läsas än, men de är samtidigt en del av sin tid. Att behålla alla detaljer som de är skulle ge en förlegad känsla, men att modernisera kan också innebära att ta bort allt det som är Tintin. Oavsett vilket väntar jag ändå med spänning på vad Spielberg skapat.

Bubblare – True Grit, The Future, Melancholia.

————————————————————–

Sara summerar

Som många redan har konstaterat var 2010 inte något strålande filmår. Många bra filmer, men få fantastiska. The Social Network (Läs Saras recension här!) och An Education var två filmer som hajpades till skyarna, men som åtminstone jag inte tyckte var mer än just ”bra”. Svensk film bjöd på en trevlig överraskning med Snabba Cash, men annars tycker jag att betygen har legat mellan ”okej” och ”besvikelse” när det gäller inhemsk film.

Men jag har förstås inte sett allt. White Material och Dog Tooth (Kynodontas) är två filmer som jag är nyfiken på och som många menar har en självklar plats på årets bästa-lista. Det blir något för 2011, som jag tror kommer att bli ett bättre filmår överlag.

Årets bästa filmer 2010:

1. Fish Tank


Den enda nya film som jag har gett en femma i år. En otroligt bra film. Det vältras inte i sentimentalitet, vilket gör budskapet så mycket starkare. (Läs Saras recension här!)

2. A Single Man

2010 blev året då jag tvingades omvärdera Colin Firth – först i The King’s Speech och sedan i A Single Man, som jag såg kanske sist av alla. Christopher Ishwerwoods bok blir en del av min julläsning.

3. Mary and Max

En liten nattsvart komedi i leranimation. Den mobbade flickan Mary börjar brevväxla med den autistiska mannen Max. Hon bor i Australien och han i New York. En udda vänskap växer fram. En rörande och rolig film som jag gärna vill se om.

Bubblare: Where the Wild Things Are, InceptionEn profet, The Runaways, BiutifulFantastic Mr. Fox och Snabba Cash.

Filmer jag ser fram emot 2011

1.The Tree of Life

Trots att jag är ett gammalt Malick-fan hade jag inte så höga förväntningar på den här filmen. Inte efter allt jag hade hört om The New World (som jag ännu inte har vågat se). Så såg jag trailern till The Tree of Life och började gråta. Beräknad premiär i juli nästa år. Jag längtar så det gör ont. (Se trailern här!)

2. Black Swan

Jag älskar Darren Aronofskys filmer och jag har suktat efter Black Swan ända sedan jag först hörde talas om den. Varför dröjer det ända tills mars innan vi får se den på bio? Varför?! (Se trailern här!)

3.Katinkas kalas

Fast jag såg filmen i en rough cut sögs jag in i handlingen. Nu vill jag bara se den färdig, på bio! Regissören Levan Akin är ett namn att lägga på minnet inför 2011. (Läs mer om filmen här på Saras egen blogg!)

Bubblare: Source CodeNever Let Me Go, True Grit och Melancholia. Och så är jag väldigt nyfiken på vad Fish Tank-regissören Andrea Arnold har gjort av Wuthering Heights.

————————————————————–

David summerar

Jag måste ju erkänna att jag i sedvanlig ordning mest snöat in mig i filmer från Östasien och andra smalare filmländer. Hollywoods mainstreamfilmer innebär ofta kul underhållning, men ger sällan mer. Och efter att filmåret 2010 började med en lång rad oinspirerade gäspningar har jag legat lågt med biobesöken. Dock skall sägas att filmåret 2011 ser betydligt bättre ut. Och en lång rad intressanta filmer är på gång. 2010 blev ett ”mellanår”, varken mer eller mindre. Och de filmer jag rankat som årets bästa filmer tillhör de få femmor jag vågar mig på att dela ut.

Årets bästa filmer 2010:

Filmen "Confessions" av Tetsuya Nakashima

Confessions:

Rapp, hyfsat djupsinnig och grym hämndfilm. Enormt kompetent gjord film på alla sätt och vis. Dessutom är Confessions japans Oscarbidrag i år, vilket bör i allafall säga något om filmens kvalitet. Läs mer: om filmen och min egen intervju med regissören här!

Uncle Boonmee (Who Can Recall His Past Lives)

Guldpalmvinnaren 2010 och nytt mästerverk av Apichatpong Weerasethakul. Surrealistisk, drömsk, experimentell och med en svart form av humor som skämtar med livets allvarligaste sidor, Weerasethakul ”växte upp” till stor del på sjukhuset där båda hans föräldrar jobbade vilket märks tydligt i filmen. “Uncle Boonmee” blandar minnen och fantasier om sjukdom, död och om reinkarnation och om livet efter detta.

Biutiful

Inaritus film Biutiful är en rakt berättad vardagshistoria om en man i en omöjlig social situation som är lika omöjlig att ta sig ut ur. En mörk men mycket känslig film som berör på djupet och stannar länge kvar. Läs Davids recension här!

Hedersomnämnande:

Den enda nämnvärda amerikanska mainstreamfilmen under hela 2010 är Inception, Christopher Nolans extremt välgjorda och rät originella.

Årets sorgligaste film alla kategorier måste vara Feng Xiaogangs Aftershock (Tangshan dadizhen), om eftersviterna efter jordbävningen i Kina 1976 som krävde över 200.000 liv. Filmen synliggör också svåra problem i vardagliga förhållanden människor emellan i dagens Kina.

Filmer jag ser fram emot under 2011:

Black Swan

Actionthriller i balettmiljö. Ja, ja – jag vet att filmen redan haft premiär i USA. Men hit kommer den inte förrän under nästa år och jag har inte möjlighet att se den än. Faktumed toppar den redan många listor över favoritfilmer 2010. Så det här är högoktanigt stuff, var så säker.

Pirates of the Caribbean: On stranger Tides

Få filmer har Filmmedia skrivit så mycket om. Den här gången bygger filmen på en prisbelönt och fantasifull förlaga. Ian McShane blir Jack Sparrrows nemesis som Blackbeard och Penelope Cruz spelar hans dotter. Läs allt om filmen här!

Melancholia

Nåja, lite synd var det allt att Penelope Cruz skippade smalare Melancholia för betydligt mer kommersiella Pirates of the Caribbean 4. Men visst ser man alltid fram emot att få se vilka metoder världens mest sadistiska regissör nu skall hitta på för att plåga sin stackars publik. Tungt, men säkert också uppfriskande filmskapande från Lars Von Trier.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print