Ordet indie betecknar egentligen ett verk som producerats oberoende av några större bolag. Filmhistorien är full av dem, från Nosferatu till De hänsynslösa, men precis som inom musiken har uttrycket idag fått en bredare innebörd. Man pratar snarare om ett uttryckssätt, en genre till och med. Minst lika mycket som produktionen och finansieringen är det filmernas karaktärer, och i viss mån deras soundtrack, som är indie.
Det är också dessa karaktärer som delat upp filmfansen i två läger, de som hatar dem och de som älskar dem. Den första gruppen, hatarna, brukar ta exempel som Miranda Julys roll i Me and You and Everyone We Know eller Ben Stillers i Greenberg, och kalla dem plågsamt tillgjorda och överdrivet tafatta. Gärna för att i nästa stund hylla något maffiaepos fullt av män med extrema emotionella och intellektuella brister. Som ni nog redan gissat tillhör jag den andra gruppen. Därmed inte sagt att allt i genren är fantastiskt, men jag älskar tanken på filmer där människorna inte känns gjorda av plast, där de inte måste utvecklas enligt samma gamla fantasilösa mall, där inte hälften av karaktärerna skrivits in i historien bara för att kontrastera den andra hälften.
Jag tror att regissörerna inom franska nya vågen var inne lite på samma spår. De ville porträttera en annan sorts människor, och de ville dessutom göra det utan Hollywoods pompösa bildspråk. Roger Greenberg är inte ett dugg konstigare än valfri karaktär i en Truffaut-film från 60-talet (kanske bara lite mindre macho), och det finns klara likheter mellan Godards och Noah Baumbachs annorlunda kameralösningar. Men istället för att skriva indiefilmens stora försvarstal vill jag, kort och gott, presentera några av genrens centrala verk från 00-talet. Vi börjar med åren 2000-2004:
Ghost World (2000) – Terry Zwigoffs första spelfilm har tio år på nacken, men känns lika bra nu som då. Det är en tidlös skildring av osäkerhet och alienation med en fantastisk Thora Birch i rollen som Enid, den nyblivna studenten som vill nå ut till alla – vänner, pappa, lärare, arbetsgivare – men ständigt blir missförstådd. En av de sällsynta filmer där nära nog varje scen känns oförglömlig.
Storytelling (2001) – Med Happiness bakom sig och ett soundtrack av Belle and Sebastian är Todd Solondz Storytelling en given indieklassiker. Dysfunktionella collegestudenter är en vanlig ingrediens i genren, men ingen skildrar deras nedåtgående spiraler till liv lika skickligt som Solondz. Humorn är kolsvart, ibland på gränsen till det cyniska.
Secretary (2002) – Tacka Gud, eller vem ni vill, för att det finns andra än de största Hollywoodbolagen som gör film i USA, annars hade vi aldrig fått fördjupa oss i Lee Holloways (Maggie Gyllenhaal) och Edward Greys (James Spader) förhållande. De gillar nämligen smisk. Japp, det stämmer. Smisk vid skrivbordet och smisk i sängen. Tror inte det finns många romcoms på det temat, men här är en. Och sevärd är den också.
Love Liza (2002) – Wilson fru Liza har tagit livet av sig och smärtan det orsakar honom är så stark att han börjar boffa bensin, för att domna bort. Detta beroende får följden att någon bryter sig in och tömmer hela parets hus. Enda kopplingen han har kvar till Liza är hennes avskedsbrev, som han alltid har med sig, men fortfarande inte klarat att läsa. Ja, filmen är precis så tung som det låter och Philip Seymour Hoffman är plågsamt bra i huvudrollen.
Mitt liv utan mig (2003) – Ann får veta att hon bara har två månader kvar att leva, men berättar inget för sin familj. Istället gör hon en lista över saker hon vill hinna med, däribland i hemlighet förbereda sin familj på en framtid utan henne, och ha en affär med en annan man. Isabel Coixets film är egentligen minst lika tung som Love Liza, men inramningen är mer klassisk snyftare, med en Oscarvärdig Sarah Polley som den osentimentala Ann. Och Beach Boys “God Only Knows” blir aldrig densamma efter att ha sett den.
The Rage in Placid Lake (2003) – Jag vet inte hur många indierullar som börjar med att huvudpersonen tar studenten. Jag vet inte heller hur många som skildrar bohemiska familjer eller har huvudpersoner med ett platoniskt förhållande till en nästan orimligt söt tjej. The Rage in Placid Lake innehåller alla dessa klyschor och några till, men Ben Lee är tillräckligt trovärdig i rollen som Placid för att man ska ha överseende med det. En bra plats att börja på om du letar efter lite lättsammare indie.
Station Agent (2003) – En berättelse om vänskapen mellan några sinsemellan väldigt olika personer som alla dragit sig undan till en småstad på New Jerseys landsbygd. Filmens långsamma tempo – det händer inte mycket i den lilla staden – fungerar som kontrast till de starka känslor karaktärerna bär på. Finstämt och vackert i all sin enkelhet.
Pieces of April (2003) – Tematiskt liknar det Station Agent, men i Pieces of April har de udda personligheterna placerats i ett nergånget hyreshus i New York. Inte alltid så välregisserat, men Katie Holmes gör bra ifrån sig som den unga April. Extra plus för filmmusik av Stephin Merritt och The Magnetic Fields.
Garden State (2004) – Indiefilmen som folk älskar att hata. Visst blir det lite flamsigt emellanåt, men det är allvarliga ämnen som behandlas och det på ett varsamt sätt. Andrew (Zach Braff, som också står för regin) går på antidepressiva och känner sig färglös och tom på känslor, men med hjälp av Sam (Natalie Portman) börja han långsamt hitta tillbaka till sig själv igen. Filmen gjorde underverk för popbandet The Shins karriär, men det är scenen med Simon & Garfunkels “The Only Living Boy in New York” som gör starkast intryck.
Mysterious Skin (2004) – Gregg Araki gjorde sig ett namn på 90-talet med “tonårsapokalypstrilogin” (Totally F***ed Up, The Doom Generation och Nowhere). Mysterious Skin har en del gemensamt med kollegan Larry Clarks tonårsporträtt, men Araki kryddar sin film med en märklig UFO-historia. En av indiesnyggingen Joseph Gordon-Levitts första huvudroller.
Läs även: Indiefilmer del 2. Här får ni läsa om åren 2005-2009, och filmer som The Squid and the Whale, Juno och Whip It.
Intressanta filmval. Ser att jag missat en hel del indie-produktioner… :wow:
Härligt med nya upplevelser framför dig! Någon särskild “osedd” du fastnar för? 🙂
Riktigt intressant inlägg! Jag räknar indiegenren som en av mina absoluta favoriter både inom film och musik, så här fick jag mig ett gäng tips. Härligt att man inte är ensam om att gilla Greenberg. Det känns så ibland.
Ser fram emot att få se vilka som dyker upp på nästa del. Squid och Juno låter som en lovande start. 🙂
Jag hör nog till de som gillar indiefilmer även om de ibland kan kännas lite kontlade ibland. Rolig lista där jag nu har fått en del tips, har sett ung hälften av filmerna.
Station Agent älskar jag – en underbar film.
Mysterious Skin och Love Liza ska jag kolla upp. Väntar spänt på fortsättningen.
filmitch postade nyligen…RED 2010 USA
Fantastiskt inlägg! Jag har nog aldrig tänkt på om jag är så förtjust i Indie eller inte. Men med tanke på att listan innehåller 3-4 av mina absoluta favoiritfilmer så är det nog en genre som ligger mig varmare om hjärtat än vad jag själv trott.
Den enda jag inte har sett är Love Liza, men med tanke på att Mitt liv utan mig är en av de där favoriterna, så ska jag definitivt ta och se även den. Tackar!
Väldigt intressant inlägg! Jag gillar indiefilmer, trots att de ibland kan kännas lite krystade. Det jag gillar med genren främst är trots allt att historien alltid står i fokus till skillnad från mer mainstream-film. Kul att du tar upp “Ghost World”, den är en favorit som jag bara sett en enda gång men planerar att se om snart.
BlueRoseCase postade nyligen…Stora Skälvan 1972
Härligt ambitiös lista, Gustav! Ser fram emot fortsättningen! 😀
Älskar Secretary och The Station Agent. Ghost World är underbar och Mysterious Skin är en extremt jobbig och dito bra film. Storytelling minns jag bara första delen av, kanske dags att se om den.
Garden State, ja … Jag säger bara: MPDG … *ryser av obehag* 😉
Sara BE postade nyligen…Biutiful Bardem
Väldigt glädjande att inlägget uppskattades! Tack för det!! 😀
Ibland kan man ju inte riktigt skilja indie från, säg, en “vanlig” romantisk komedi. Svårt att säga om t ex “500 Days of Summer” är det ena eller det andra. Men kanske inte heller så viktigt om en film är det ena eller det andra, det viktiga är att de finns!
MPDG ja, Portmans karaktär är väl en typisk sån. Men medan de flesta skyller sådana porträtt på indieregissörer med förkärlek för det excentriska, skulle jag säga att det är alla gräsliga Hollywood-romcoms från 40-, 50- och 60-talet (som ju alla tanter och gubbar på DN och SvD älskar) som är roten till det onda. Kolla bara på Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany’s. Jeez, där kan vi snacka om idealiserad quirky-ness!
Gustav B postade nyligen…Don’t Fall on Me
Mm, jag vet, men jag gillar inte Breakfast at Tiffany’s heller … 😉 Grym bok dock! 😀
Sara BE postade nyligen…Biutiful Bardem
Hehe, dåså! Boken är säkert bra om Truman Capote skrivit den. 🙂
Del 2 av min lista kommer förresten lagom till nästa advent! Hoppas alla haft en bra första advent, med eller utan kärnfamilj, partner, whatever! Och tack igen! :grinnod:
Gustav B postade nyligen…Don’t Fall on Me
Glad advent till dig också!
Sara BE postade nyligen…Biutiful Bardem
Ojoj, här var det inte mycket man kunde berömma sig med att ens känna till. Intressant! Ghost World har jag faktiskt liggande men även Secretary lät ju lite intressant, Maggie gör oftast bra ifrån sig. Gillade Garden State men inte Breakfast at Tiffany’s, kanske för att det där inte fanns någon Braff att balansera med? 😉
Men eftersom indie som du inledningsvis säger har kommit att innebära en genre som inte enbart handlar om produktionsförutsättningar, har väl uttrycket snävats in snarare än breddats?
Sofia postade nyligen…The Wicker Man 2006
Då har du många fina filmupplevelser framför dig! 😀
Svårt att säga om det blivit ett snävare eller bredare begrepp. Tror nog att en lågbudgetfilm i andra genrer ändå brukar kallas indiefilm fortfarande, bara att de inte förekommer i media lika flitigt. Så både och, antar jag…
Jättebra text! 🙂 Ser fram emot del två. Åh, Garden State måste jag se om.
Jag har bara sett tre av filmerna du listade men nu fick jag lust att se någon indiefilm med detsamma. De kan verkligen väcka många känslor.
Winter Passing med Zooey Deschanel tycker jag mycket om.
Tackar så mycket! Hoppas du fick några bra tips då. 🙂
Mm, gillar också Winter Passing, fin film. Från 2005, får jag väl tillägga… 😉
Gustav B postade nyligen…Don’t Fall on Me
Nu blev jag jättesugen på att se denna typ av film. Ska nog se Storytelling som jag inte sett. Bra lista.
Tackar för det! Storytelling är bra, även om jag nog tycker Happiness är Todds bästa. 🙂
Härligt inlägg! Hade inte sett så många av filmerna, bara Ghost World som jag älskar och Garden State som jag inte gillar..
Kul att du tyckte om inlägget! Säg till Gustav på skarpen att skriva fler bra inlägg!!! 🙂