Det är något speciellt med skrämmande leksaker i skräckfilm. Steven Spielberg använder sig av en clowndocka i Poltergeist och ett stort antal andra leksaker som får liv. Och leksaken Chucky i Den onda dockan har ju tydliga drag av clown.

Bra och cyniskt sätt kan man tycka att skrämma barn, att göra dom rädda för sina mest älskade ägodelar, sina leksaker. Förutom clowner kan klassiska buktalardockor upplevas som lite otäcka. Dagens barn har knappt erfarenhet av någotdera eftersom dagens clowner är alldeles för snälla och den äldre sorten av buktalardockor av trä knappt existerar. Men i filmer finns det fortfarande gott om både onda clowner och skrämmande buktalardockor. De tillhör skräckfilmsgenrens äldsta klichéer. Så hur började det med onda buktalardockor?

Jag fick inspiration till detta inlägg genom en annan förnämlig filmblogg, Filmitch, som just nu också har ett skräckfilmstema (också här med fin specialdesignad header, Halloweenhögtiden till ära). Där belyses filmen Dead Silence (2007) som också handlar om buktalardockor. Jag var nära att besvara en fråga i kommentarerna, men beslöt att i stället skriva ett längre svar genom detta inlägg.

Den första film som satte gång det hela  är en tidig ljudfilm med Erich Von Stroheim i huvudrollen, stumfilmsregissören som senare gjorde en minnesvärd roll som butler i Sunset Boulevard, en av världens bästa filmer. Men filmen med Erich Von Stroheim som buktalare heter The Great Gabbo (1929) och handlar om buktalaren med samma namn som har psykiska problem. Han blir allt mer galen och till slut kan han enbart kommunicera med hjälp av sin docka. Du har säkert hört namnet ”Gabbo” förut . Namnet lånades till en buktalardocka i Simpsonssvsnittet ”Kancelled” där Krustys show vår ge vika för populära dockan.

Filmen The Great Gabbo inspirerade till en berättelse i episodfilmen Dead of Night (1945), en alldeles lysande skräckfilm som berättas i fyra delar med en ramberättelse. Här handlade en berättelse, och kanske den otäckaste av dom, om en elak och dominant buktalardocka med eget liv. Det var den här berättelsen som gav upphov till klichén om onda buktalardockor.

Dead of Night inspirerade en rad olika rysare i film och TV. Rysaren gav till och med upphov till en Batman-skurk, The Ventriloquist, som fick utseendet av en 20-talsgangster. Möjligen som hyllning till Von Stroheims Gabbo?

Samma film som helhet var en stor inspirationskälla till TV-serien Twilight Zone. Avsnittet med buktalardocken gav upphov till avsnittet ”The Dummy”. Dockan Willie återanvändes dessutom i ett senare avsnitt.

En av Danny Kayes populära filmer, Knock on wood (1954),  handlar om en buktalare, vars personliga problem speglas i hans förhållande till sina dockor. Och i en av W.C Fields filmer, You Can’t Cheat an Honest Man (1939) spelar den berömda buktalaren Edgar Bergen (Candice Bergens pappa) mer eller mindre sig själv. Ingen av buktalarens två dockor är onda, men som ett smått surrealistiskt inslag har de ibland egna liv och konverserar med varandra utan ägaren.

Även ett avsnitt av Buffy – The Vampire Slayer, The Puppet Show, handlar om en mystisk docka. Det rysar-thriller-aktiga avsnittet var definitivt ett av den första säsongens starkaste.

Onda buktalardockor är redan en uttjatad kliché, onda dockor överhuvudtaget. Men jag tror att vi kommer att få se samma tema i kommande filmer. Kanske det blir andra former av dockor och leksaker, men de kommer alltid att vara lika onda och elaka. Var så säker.

Läs även: Om skräckfilmsmusik

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print