Perfect Blue (1998) kan kortfattat summeras som en märklig animé som inte liknar någon annan. Till minne av Satoshi Kon (1963-2010) skriver jag här några rader om min favoritfilm bland regissörens alster:

Först och främst kan sägas att Perfect Blue är mer vuxen i tonen än många andra, eller de flesta andra animé, även om de flesta japanska animerade filmerna är gjorda för vuxna. Satoshi Kons verk har varken grov humor såsom återkommande och tjatiga trosskämt eller excellerar i våldseffekter. Det är en film som håller en allvarlig, seriös ton och har genomgående en mörk stämning.

Stilmässigt sett är den rätt rent tecknad, om också i en hyfsat vuxen stil i förhållande till mycket annat. Dock är animationen av det klassiska slaget, alltså något stel och med i princip en enda detalj som animeras i en bild. Men den som är ovan med animationsstilen hinner säkert inte se länge på Perfect Blue förrän han eller hon har glömt bort att det är animerad film och dras in i de surrealistiska stämningarna.

Jo, Perfect Blue är i mångt och mycket en surrealistisk film. I stil med David Lynchs filmer som Mulholland Drive och Lost Highway verkar inte berättelsens trådar helt och hållet gå ihop. Och detta är något av det mest fängslande med filmen, att man faktiskt blir överraskad av vändningarna och sitter på spänn i väntan på att få veta vad som sker.

Dessutom finns det en thrilleruppbyggnad och gränsar till skräckfilm i sann Hitchcock-anda. Vi talar inte om särskilda chockeffekter, utan snarare en mörk, krypande stämning som drar in åskådaren i ovisshet. Hur många filmer, live-action eller animerad, är det egentligen som lyckas uppnå en ”förväntansfull ängslighet” eller en ängslans förväntan?

Berättelen som Perfect Blue bygger på en uppmärksammad roman av Yoshikazu Takeuchi. Den har jag inte läst, men utan att förstöra filmen med spoilers kan jag kortfattat säga att filmen handlar om Mina, en popsångerska som ingår i en trio. Hon och de andra två får erbjudandet att medverka i en TV-serie. Sedan börjar det ske en rad mystiska mord. Personer omkring Mina dödas och hon börjar ana att någon förföljer henne…

Slutet i Perfect Blue härligt okonventionell, även om vi får veta hur det mesta hänger ihop. Och det är ungefär så här mycket man kan berätta om filmen utan att förstöra för den presumptive åskådaren. I fråga om animationsteknik är den alltså rätt enkel, men fullt funktionabel och dessutom rätt bra tecknad. Stil och form känns i alla fall enhetlig med innehåll och berättelse. Stämningsmässigt överträffar Perfect Blue det allra mesta inom animé. Berättarmässigt skulle man dock kunna hävda vissa svagheter. Men dessa hör också ihop med medvetna val från filmens skapare Satoshi Kon för att försäkra oss om att vi skall sväva i ovisshet. Alltså har även filmens få svagheter stämningsskapande och berättarmässiga funktioner.

Perfect Blue är på det hela taget en film jag rekommenderar helhjärtat till alla som är trött på konventionella filmer, oavsett animerad eller live-action. Och om jag skulle ge filmen ett betyg då? Tja, det är få filmer som jag bryr mig om att betygsätta, men jag skulle utan tvekan kunna ge den en åtta i betyg. Och det kan man säga är ett mycket högt betyg, för jag är inte generös när det gäller att dela ut poäng.

Perfect Blue på IMDB

LÄS ÄVEN:

SATOSHI KON DÖD

Satoshi Kon förlorade kampen mot cancern

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print