Twin Peaks 20 år

20 år sedan Twin Peaks gjorde succé i etern, världen över. Märkligt att det har passerat såpass lång tid sedan man såg David Lynch och Mark Frosts TV-serie för första gången.

Jag kommer mycket väl ihåg, inte bara första mötet med serien, utan t.o.m. när jag såg trailern och förhandsreklamen till serien.  Den visade då poliserna fann Laura Palmers kropp. Andy stod över kroppen och började gråta när han fick se Laura Palmer. En sådan vacker, tragisk och samtidigt komisk scen hade jag aldrig upplevt i en thrillerserie. Det bådade gott, minst sagt – redan på trailern. Och jag sa till mina föräldrar att den där serien får man ju absolut inte missa.

Här följer mina samlade tankar om serien, vad som gjorde den till en storsuccé och vad som till sist stjälpte den.

Utstuderade karaktärer och magisk realism förgyllde Twin Peaks

Twin Peaks var inte bara välgjord när den kom, utan hade en närmast unik kombination av spänning, humor, magi och mycket annat – alltihop inbakad i ett “Who did it murder mystery” i bästa Agatha Christie-klass. Dessutom bjöd TV-serien på ett udda och intressant persongalleri, som också var rätt ovanligt i mer allvarliga TV-serier, särskilt om vi bortser från undantag som Hill Street Blues eller engelska storproduktioner baserade på Charles Dickens litterära verk, eller sådana signerade Dennis Potter, förstås. Vem kan inte hänföras av Audrey Horns busiga trotsighet? Eller sympatisera med Andy’s smått tafatta snällhet? Bland kvinnorna framträder inte bara starka och handlingskraftiga ungdomar men också en färgstark sekreterare som Lucy. Och så har vi ju förstås “The Log Lady”.

Ett udda, och det mest pregnanta inslaget var de magiska. Twin Peaks tillhör få verk, oavsett medium, som med all rätt kan betecknas som magisk realism. Twin Peaks är en värld som ligger så nära vår som möjligt. Det är vår värld det handlar om, fast bara nästan. Ett litet älvstänk magi är det enda som gör att Twin Peaks värld skiljer sig från vår.

Det första inslaget som satte tonen och präglade serien (när den var som bäst), kom redan tidigt i det allra först avsnittet. Laura Palmer har hittats död och skolans rektor skall annonsera att en elev har funnits död. Redan innan rektorn har berättat färdigt vad som hänt och vem det gäller brister Lauras bästa vän Donna, i gråt. Som om hon genom osynliga vänskapsband redan visste att det var just Laura Palmer som hittats död.

Därefter, när Dale Cooper ger entré, får vi ta del av Jungiansk drömteori, tibetansk mystik och amerikansk vildmarksmagi. Och mer? Vi får alltmer bekanta oss med “Bob”, en dvärg och en jätte. Så länge allt väl… Och spännande, intressant och självklart välgjort.

Musiken är ett kapitel för sig. David Lynch skapade musiken i tidigt skede tillsammans med Angelo Badalamenti.  Skådespelarna fick lyssna på musiken innan tagningarna för att komma i rätt stämning. Ledmotivet “Falling” skapades genom att Badalamenti satt vid pianot och Lynch dikterade stämning och vändningar. Och på så sätt improviserades mästerstycket ihop.

Vad som sänkte Twin Peaks – TV-seriernas Titanic

Det första av de mer negativa inslagen som kan nämnas är att det stora persongalleriet inte portioneras ut bättre, att karaktärerna presenteras i tät följd, de flesta redan i allra första avsnittet. En rent manusmisstag kan tyckas, som gör det svårt till en början att lära känna karaktärerna ordentligt och hålla isär alla trådar. Om inte karaktärerna var så speciella och särpräglade kunde man dessutom resonera om alla dessa karaktärer och behandlingar ens var nödvändiga. I vilket fall är det för många idéer och för många infall som överöses åskådaren lite väl häftigt. Funktionalitet i karaktärsuppbyggnad och klara handlingsstrukturer är viktigt i allt manusskrivande, oavsett om det gäller film eller TV. I Twin Peaks överskuggar idéer och infall de båda.  Å andra sidan kan man bara lyfta på hatten och buga när Lynch och Mark Frost får det att fungera så väl.

Om Twin Peaks från början var menad att bli en långkörare eller inte finns det blandade uppgifter om. Möjligen hade skaparna en förhoppning eller tanke om detta redan tidigt och kanske det är en av anledningar till överflödet av speciella karaktärer. Men den första berättelsen som avslutades i det trettonde avsnittet var en helhet, skapad som en avslutad berättelse. Till och med avsnittet med titeln (*SPOILERVARNING*:) “Lelands död”, (*SPOILER SLUT*) var serien i stort sett briljant och höll hela vägen just till och med detta avsnitt. Sedan gick det utför.

En rad manusförfattare anlitades i isedvanlig stabmässig ordning för att skriva en fortsättning. En rad lösryckta bihandlingar spreds runt omkring den huvudsakliga linjen – sökandet efter “The White Lodge”. Istället för att vara en koncentrerad, realistisk serie med magiska inslag, lades fokus på konstiga och lösryckta händelser ur Twin Peaks-världen. Visst fanns en hel del ljuspunkter. Men realismen mattades av och handlingen tunnades ut. Resultatet av för många kockar blev en spretig soppa.

Men tack och lov, efter en rad tunna avsnitt som inte levde upp till den ursprungliga serien, avslutade David Lynch serien med ett avsnitt i egen regi som han då själv kallade det bästa han skapat. Men tyvärr, med många cliff-hangers och oavslutade kapitel, kändes avslutningen som något av ett magplask. Tittarna som förälskat sig i, eller ja – i allafall sympatiserat med – en lång rad karaktärer blev i det närmaste förbannade av slutet. Och TV-producenterna blev överösta av en tittarstorm. Men nej, det blev ingen fortsättning. Alltför många tittare hade ju redan svikit serien.

Filmen Fire Walk with Me sätter spår i Lynch’s filmkarriär

Sedan satte många fans hoppet till en film som utannonserats. Tv-tittarna som hade förblivit trogna hoppades att äntligen få veta vad som hände med Dale Cooper. Men nej, fansen fick inte vad de hoppats på. Filmen som fick namnet Twin Peaks – Fire Walk with me, skulle istället bli en prequel. David Lynch sade själv i intervjuer att en uppföljning var för lätt. Det skulle vara en mycket större utmaning att göra något om vad som hade hänt tidigare, innan serien. Anar vi en måtta av sedvanlig konstnärlig egocentricitet bakom Lynchs beslut?

Filmen blev ingen stor framgång. Inte heller blev det så för Lynchs nästa TV-projekt “On the Air” som var en bisarr komedi med krystad humor och lades ned efter sju avsnitt. Serien totalfloppade. Detta magplask fick Lynch att lägga ner sitt kommande filmprojekt, som också skulle ha blivit en komedi och som hade namnet “One Saliva Bubble”.

Handlingen till One Saliva Bubble summeras av sajten The Black Lodge så här:
“A saliva bubble from a hick redneck working at a top-secret military base gets into a top-secret weapons system and short circuits the thing, causing it to fire upon a small rural town. This emission causes several of the townspeople to switch their presonalities into different bodies.”

Intressant. Att det blir en film är inte troligt. Efter Fire Walk with me, som långtifrån blev den succé, eller ens lika väl mottagen, som Lynch förväntade sig, dröjde det fem år innan Lynch gjorde långfilm igen. Han hittade tillbaka till en äldre stil i och med the Lost Highway.

Hur som helst blir Twin Peaks en unik milstolpe i vår TV-historia, och något som satte spår hos många kommande TV-producenter. Tänk bara på att David Duchovny blev huvudroll i X-Files en av de allra mest populära och framgångsrika TV-serierna någonsin, enbart på grund av att han spelat transvestit och FBI-kollega till Dale Cooper i Twin Peaks.

David R-L
/FilmMedia Filmblogg 

Ps. Några kritiker tycker till om serien i DN, även AB uppmärksammar Twin Peaks. Ds