Alldeles snart kan du ha chansen att få se Den sista kejsaren i 3D. Bernardo Bertolucci rider på 3D-vågen. Jag är tveksam om en vacker, praktfull film och ett historiskt drama passar för 3D, vilket ju innebär blekare färger och ett snäpp längre bort från känslan av realism.
2011 fick Bernardo Bertolucci “Palme d’Honneur” i Cannes, alltså galans version av Lifetime Achievement Award. Det låter i vilket fall vackrare på franska. Och visst kan han väl vara värd nån sån utmärkelse. Men filmen Den sista kejsaren har jag fått allt svårare att förstå. Jag älskade den när jag var liten och såg den på stor duk. Men jag tvivlar att jag skulle ha tyckt bättre om den i 3D. Kanske scenen när Puji slänger sitt älskade favorithusdjur och krossar den mot en väg skulle ha känts en smula mer obehaglig och påtaglig.
Som sagt, jag var tidigare en stor fan av filmen och den bidrog säkert en smula till mitt stora Kina-intresse. Men när jag lärt mig mer om Kina och sett om den igen förvånas jag över alla clichéer och fördomar. Nu när filmen Den sista kejsaren är så realistisk och så trogen en biografi lämnar orientalismen en bismak i munnen. Filmen känns som om en överlägsen västerlänning gör en orientalistisk studie med ett resultat där Bertolucci sitter på sina höga hästar och förmedlar att det är okej att se när en smula på de där gulingarna.
Visserligen fascineras han av dom. Men lik förbannat är det okej att se ner på kineser. Men det här är ju i och för sig inte ovanligt. Jag kommer ihåg alla okunniga och fördomsfulla kommentarer under olympiaden i Beijing 2008. Kanske en 3D-version av Den sista kejsaren helt enkelt är ett bevis på att den allmänna okunskapen och fördomarna om detta land i Öst lever kvar och är djupa. Annars förstår jag inte varför filmen har lyckats behålla sin popularitet och varför man vågar ge sig på en 3D-version. Så nu kan du få känna dig överlägsen en smula och se Bertoluccis vision genom 3D-glasögon. Okej… So what?
